so far, so good..tror jag
nu är första veckan på terminen gjord...en rörig vecka med en rejäl dos ångest mitt i. men trots det är jag tillfreds..tror jag...även med känslor som felar. idag har jag skrivit den första av 9 deltentor, gick nog sådär, är tämligen bakfull efter prepsittningen igår..men de löser sig.
får nog lägga mig och sova bort bakfyllan lite...huvudvärken gör sig påmind igen..
får nog lägga mig och sova bort bakfyllan lite...huvudvärken gör sig påmind igen..
varför?
den nya starten på terminen med glädje höll inte i sig så länge, strax innan nio ringde en nära vän till mig och ville ha mitt stöd. och självklart är jag där för personer som står mig nära.
varför kommer döden alltid som en chock, och varför kommer den alltid för personer som verkligen inte behöver den?
varför kommer döden alltid som en chock, och varför kommer den alltid för personer som verkligen inte behöver den?
nystart...?
då var första dagen gjord, gött! roligt som fan att se alla igen, och upplägget på kursen jag nu ska gå känns ok, tungt men ok. deltenta varje fredag i 8 veckor...men det funkar, då hänger jag kanske med hela vägen fram. synd bara att vi ska ha en jävla massa laborationer, redovisningar och rapportskrivningar som tar tid också..
kände en släng prestationsångest förut, det är jag det...oroar mig redan innan vi börjat. den släppte lite efter jag snackat med resten av mina gruppmedlemmar. det är bara att jobba på. ska bli riktigt roligt faktiskt, hoppas den känslan håller i sig resten av året. förra året tappade jag motivationen efter jul, men det berodde nog på att kursen var tung och att jag jobbade varje helg, hoppas jag orkar läsåret ut. fast nu känns det onekligen så, det är en härlig känsla!
nu ska jag lägga mig på soffan och vila lite innan jag ska laga mat, resten av kvällen ska jag vara fadder, gött med lite makt över folk!
jag känner mig glad idag! det är en underlig känsla....
kände en släng prestationsångest förut, det är jag det...oroar mig redan innan vi börjat. den släppte lite efter jag snackat med resten av mina gruppmedlemmar. det är bara att jobba på. ska bli riktigt roligt faktiskt, hoppas den känslan håller i sig resten av året. förra året tappade jag motivationen efter jul, men det berodde nog på att kursen var tung och att jag jobbade varje helg, hoppas jag orkar läsåret ut. fast nu känns det onekligen så, det är en härlig känsla!
nu ska jag lägga mig på soffan och vila lite innan jag ska laga mat, resten av kvällen ska jag vara fadder, gött med lite makt över folk!
jag känner mig glad idag! det är en underlig känsla....
du suger..
spänning, rädsla och ångest...så kan min kväll hittills beskrivas...kan inte förklara varför jag känner så.
jag känner mig mindre än människorna i min omgivning, som om jag var mindre värd...det suger ordentligt att gå runt med en känsla av att alla runt mig kollar ner på mig. vet inte heller hur jag ska göra för att bli av med den demonen..jag känner inte heller att jag hör hemma nånstans, inte ens i mitt eget hem, vafan gör jag här egentligen?
mina sociala förmågor som jag tidigare besuttit verkar som om de flytt helt. eller riktigt så illa är det inte, men i vissa situationer fryser jag bara till en kall och tyst massa. har jag verkligen inget gemensamt med de här människorna? vi har ju en jävla massa gemensamt, problemet är kanske att om jag inget säger finns det inget de kan vända tillbaks mot mig senare. fast innerst inne vet jag ju att det intes kulle hända, jag är bara rädd. behöver få uppmuntran. en stor jävla dos av uppmuntran, så jag kommer över tröskeln och kan börja tycka om mig själv igen.
för jag tycker verkligen inte om den jag har blivit. jag vill ha tillbaka mig själv, den glada, sociala och modiga killen som fanns där förut.
människor som jag inte fryser till med säger att jag är precis så snäll, rolig och intressant som de hoppats, men det är dem.
jag har många gånger tagit ett djupt andetag och gett mig själv en rejäl känga för att jag är som jag är. sagt till mig själv att jag ska ta för mig mer, visa vem jag egentligen är, visa han den där som jag vet finns där inne nånstans, men det är samma visa varje gång. när natten är slut är de tankarna långt borta.
ska försöka en gång till, ska verkligen göra det...hoppas att jag kan leta mig ut och möta världen som jag vill.
jag känner mig mindre än människorna i min omgivning, som om jag var mindre värd...det suger ordentligt att gå runt med en känsla av att alla runt mig kollar ner på mig. vet inte heller hur jag ska göra för att bli av med den demonen..jag känner inte heller att jag hör hemma nånstans, inte ens i mitt eget hem, vafan gör jag här egentligen?
mina sociala förmågor som jag tidigare besuttit verkar som om de flytt helt. eller riktigt så illa är det inte, men i vissa situationer fryser jag bara till en kall och tyst massa. har jag verkligen inget gemensamt med de här människorna? vi har ju en jävla massa gemensamt, problemet är kanske att om jag inget säger finns det inget de kan vända tillbaks mot mig senare. fast innerst inne vet jag ju att det intes kulle hända, jag är bara rädd. behöver få uppmuntran. en stor jävla dos av uppmuntran, så jag kommer över tröskeln och kan börja tycka om mig själv igen.
för jag tycker verkligen inte om den jag har blivit. jag vill ha tillbaka mig själv, den glada, sociala och modiga killen som fanns där förut.
människor som jag inte fryser till med säger att jag är precis så snäll, rolig och intressant som de hoppats, men det är dem.
jag har många gånger tagit ett djupt andetag och gett mig själv en rejäl känga för att jag är som jag är. sagt till mig själv att jag ska ta för mig mer, visa vem jag egentligen är, visa han den där som jag vet finns där inne nånstans, men det är samma visa varje gång. när natten är slut är de tankarna långt borta.
ska försöka en gång till, ska verkligen göra det...hoppas att jag kan leta mig ut och möta världen som jag vill.
god morgon världen
nu är verkligen sommaren slut, nu är en lediga tiden slut. det är slut på långa sovmornar och jävligt sena nätter. sitter vid köksbordet och äter nån sorts frukost och andas in det sista av sommaren hemma. om ett par timmar är bilen packad och jag är påväg.
men det ska bli skönt att rå om sig själv igen, laga mat ihop och träffa alla klasskompisar. det blir nog en bra höst...
nu nåste jag börja packa och greja.
god morgon världen....vi ses en helt annan dag
men det ska bli skönt att rå om sig själv igen, laga mat ihop och träffa alla klasskompisar. det blir nog en bra höst...
nu nåste jag börja packa och greja.
god morgon världen....vi ses en helt annan dag
my way home
nu börjar sista natten hemma lida mot sitt slut, kroppen vill inte men jag bör gå och lägga mig.
helgen kommer förövrigt att bli tämligen stressig. imorrn packa, åka,packa upp, mat, bio. lördag grilla träffa kompisar. söndag match hemma vid 15.00, spela, åka, fadderfest 18.00.
men jag skippar att dricka öl i helgen, ska köra så mycket bil och dessutom vill jag vara pigg på måndag, det är ju första dagen på terminen och jag ska ha hand om nya studenter. varför tog jag på mig det för...svårt att säga nej helt enkelt. the story of my life. har ingen förmåga att säga nej, och dessutom är jag alldeles för dumsnäll ibland, vilket yttrar sig genom att jag erbjuder mina tjänster trots att jag inte egentligen har tid eller lust. kanske därför jag gick in i väggen och bröt ihop den där sommaren. och ärligt talat vet jag inte om jag har återhämtat mig helt efter det. eller om det är ny skit som ger mig ångest nu. det finns så mycket som genererar ångest att jag tappat räkningen. det är bara att spänna sig och ta emot. för alla vet väl att det som inte dödar härdar.....
det ordspråket är nog det dummast som någonsin yttrats. det som inte dödar har en förmåga att bryta ner också, men det talas det fan inte om. jag förstår inte hela den där macho-mentaliteten som ska gälla, det är väl bara att erkänna att man inte är på topp, eller rättare sagt strax över golvnivå.
fast det är lätt och säga, jag lättar ju inte direkt mitt hjärta för alla, utan sträcker på mig, spänner magen och säger att allt är finfint. macho som fan....men när ångesten och den värsta ensamheten knockar en då är man fan inte tuff.
jag vill inte känna den ensamhet som jag gör, men med det är det inte sagt att jag inte vill bara vara själv ibland. det är en jävla skillnad.
det blir nog nån timme till, och fundera över den här sommaren, som vart bättre än en del och sämre en andra.
borde man älska livet vid 23? för jag vet inte om jag gör det. det är så långt ifrån rosenrött som det kan. undrar om jag någonsin verkligen älskat livet. fan vad ledsen det gör mig...jag har nog aldrig riktigt gjort det, inte vad jag minns iaf...fy fan...det närmsta jag kommer är väl att jag älskar mina nära.
nu ska jag gå ut och titta på stjärnorna och säga god natt till de mina som finns däruppe och vakar över mig...
helgen kommer förövrigt att bli tämligen stressig. imorrn packa, åka,packa upp, mat, bio. lördag grilla träffa kompisar. söndag match hemma vid 15.00, spela, åka, fadderfest 18.00.
men jag skippar att dricka öl i helgen, ska köra så mycket bil och dessutom vill jag vara pigg på måndag, det är ju första dagen på terminen och jag ska ha hand om nya studenter. varför tog jag på mig det för...svårt att säga nej helt enkelt. the story of my life. har ingen förmåga att säga nej, och dessutom är jag alldeles för dumsnäll ibland, vilket yttrar sig genom att jag erbjuder mina tjänster trots att jag inte egentligen har tid eller lust. kanske därför jag gick in i väggen och bröt ihop den där sommaren. och ärligt talat vet jag inte om jag har återhämtat mig helt efter det. eller om det är ny skit som ger mig ångest nu. det finns så mycket som genererar ångest att jag tappat räkningen. det är bara att spänna sig och ta emot. för alla vet väl att det som inte dödar härdar.....
det ordspråket är nog det dummast som någonsin yttrats. det som inte dödar har en förmåga att bryta ner också, men det talas det fan inte om. jag förstår inte hela den där macho-mentaliteten som ska gälla, det är väl bara att erkänna att man inte är på topp, eller rättare sagt strax över golvnivå.
fast det är lätt och säga, jag lättar ju inte direkt mitt hjärta för alla, utan sträcker på mig, spänner magen och säger att allt är finfint. macho som fan....men när ångesten och den värsta ensamheten knockar en då är man fan inte tuff.
jag vill inte känna den ensamhet som jag gör, men med det är det inte sagt att jag inte vill bara vara själv ibland. det är en jävla skillnad.
det blir nog nån timme till, och fundera över den här sommaren, som vart bättre än en del och sämre en andra.
borde man älska livet vid 23? för jag vet inte om jag gör det. det är så långt ifrån rosenrött som det kan. undrar om jag någonsin verkligen älskat livet. fan vad ledsen det gör mig...jag har nog aldrig riktigt gjort det, inte vad jag minns iaf...fy fan...det närmsta jag kommer är väl att jag älskar mina nära.
nu ska jag gå ut och titta på stjärnorna och säga god natt till de mina som finns däruppe och vakar över mig...
mm
time to say goodbye
sitter här i soffan och lyssnar på musik och kollar runt lite på nätet. och det är med lite vemod i mitt hjärta. det är sista kvällen/natten på ett tag som jag kommer att sitta just här. det har varit så skönt med lov från allt. nu börjar verkligheten igen, och jag är inte så säker på att jag vill det. det är bara så skönt att sitta här i soffan hemma hos mamma och bara få vara. det är väldigt underskattat att få sitta alldeles själv och fundera...det här är min tid, natten, tid för att tänka, längta och njuta.
ibland känner jag att jag bara vill skolka från verkligheten. men tyvärr funkar det inte så, man måste göra något, jag skulle vilja göra skillnad. det ska bli mitt mål i livet, att göra skillnad. skillnaden behöver inte innefatta mig, jag vill bara göra skillnad.
i höst kommer det inte finnas varken tid eller utrymme för mig att bara få vara. jag behöver det. men det löser sig väl. imorgon natt ska jag sova i mitt hem, fan va konstigt det låter. mitt hem...men det är ju här, eller?
har levt i en ryggsäck i ett år ungefär, alltså, jag har ju bott i min egna lägenhet, men jag har jobbat så mycket extra att jag fått resa en jävla massa. men det är det värt, jobbet på skidanläggningen är som terapi. en terapi som funkar fan så mycket bättre än alla jävla pajaser på psykiatriavdelningen. samtalsterapi kanske funkar för en del, fast då har de fan inte haft min samtalsterapeut...fan jag är så jävla förbannad på honom. tänk om han kunde sköta sitt jävla jobb lite bättre, då hade det kanske hjälpt mig. nej tacka fan för den här bloggen, den lyssnar lika bra den, och den säger ungefär lika mycket tillbaka också.
ibland skulle jag vilja ha någon som sa till mig, och bestämde va jag ska göra.
själv har jag svårt för beslut, jag är alldeles för vilsen just nu. vilsen och med en stark känsla av ensamhet....
fan nu blev jag ledsen också...det finns så mycket jag inte vill och desto mer som jag vill men inte kan göra. för för att göra de sakerna krävs beslutsamhet, och just nu finns bara vilsenhet i mig.
morrn morrn
trött...ja är så förbannat trött. att ändra så att samhället inte börjar att röra på sig förräm minst klockan elva ska bli mitt mål i livet. vem är det egentligen som bestämt när vardagen ska börja? i skolan funkar det när man har sovmorgon nån timme, men ute i arbetet. det är helt jävla vansinnigt att börja jobba klockan sex. va fan får man för liv då? gå och lägga sig efter bamse för att inte somna medans posten ska delas ut. vem det än är så har faschisten berövat många människor rätten till att ha ett liv på kvällen. punkt.
solen skiner idag som om det var sista dan den hade på sig att värma upp jorden. måste försöka gå ut en sväng. varfö är det så? direkt solen visar sin gyllene kropp blir vi svenskarna helt tokiga och ska gå ut. måste gå ut. i en annan del av europa där vilar dom minsann när det är som varmast, de är inte dumma de. får nog fan flytta ner i södra europa, det dagstempot passar mig nog något bättre.
anyway, jag lär nog försöka vända tillbaks på dygnet nu, annars lär det bli tufft att masa sig iväg till föreläsningar igen. ska bli tufft men kul med nya ämnet. hållfasthet. men det är väl det här jag vill antar jag...har inte ändrat mig helt, men jag känner inte lika starkt som förra året att det är helt rätt. finns så mycket mer jag vill göra. och sen att våren och sommaren varit väldigt turbulent gör nog att jag vill fly lite...vette fan egentligen, men jag tror jag kommer att dra inom en snar framtid. en resa för att finna mig själv, kanske det är vad jag behöver...isf, vet jag redan min resrutt...samma som förra gången, då, 88-89...se det jag såg då, fast med andra ögon nu. ögon som inte är så oskyldiga längre, ögon som blivit hårdare än jag ville.
nu, ut i solen
ja, så är det...
nu börjar huvudvärken att bli besvärlig. får sluta fundera och filosofera för inatt...det är märkligt, jag tänker och funderar på liver varje dag, varje natt. och slutligen precis innan jag somnar tänker jag att: är det meningen att man ska lida och kämpa sig genom livet? så förbannat trött på det nu...livet...älskar jag livet?
natten, då trivs jag som bäst....
var ute nyss och låste bilen, det är en helt fantastisk natt, alldeles stjärnklart och tyst. jag stod ett tag och tittade på stjärnorna och blev en smula hypnotiserad. nu till min fundering: när man ser flygplan på natten brukar de ju röra på sig plus att de blinkar. de konstiga här var att det var tre ljusprickar som såg ut siom stjärnor men rörde sig som flygplan. fast de hade väl luset tänt hela tiden kanske, va vet jag...
i övrigt är jag just nu vädigt kluven, jag stöttar och stöttar....men jag vill inte själv hamna mitt emellen. vill inte medla mella personer, det är ju inte min strid. har inte energi nog till det här egentligen, hoppas hösten blir bättre. har en spänning i kroppen som jag inte vet vad den beror på, kanske på att det är dags för en ny termin, kanske för de situationer jag alltid hamnar i. när ska jag lära mig att säga ifrån ,att jag verken vill eller orkar ta hand om andras skit. nu när jag fått ur mig en del av min egna vällagrade skit så fylls det på av min omgivnings spyor. fan...
hur som helst har den här sidan som jag använt som avlopp hjälpt mig mer än jag trodde, det är så förbannat skönt att ventilera ut gammalt när jag mår piss. för ärligt talat vet jag inte vem i min närhet som skulle vilja ta sig tid att sitta ner och höra hur det egentligen är. vet inte vem som skulle kunna fråga hur det egentligen står till med mig.
kanske är itt eget fel eftersom jag har svårt att släppa nån inpå livet. men vafan, just den frågan skulle göra mig så förbannat glad. den är så enkel. Hur mår du? vill du ha en kram och chansen att berätta?
ja, jag vill verkligen det. jag vill ha nån som jag kan anförtro mig åt, nån som ger mig en kram och säger: det löser sig, du ska inte behöva vara ensam. jag vill vara ditt stöd och din vän som du får gråta hos.
men man måste väl vara realistisk. det lär inte hända, människor är överlag alldeles för självupptagna. finns det verkligen inte nån som är intresserad av andra människor? det finns det nog, jag har bara inte sett nån. det behövs en ändring i mentaliteten. eller beöver jag bara flytta?
jag känner mig bara tom och förbrukad.....
i övrigt är jag just nu vädigt kluven, jag stöttar och stöttar....men jag vill inte själv hamna mitt emellen. vill inte medla mella personer, det är ju inte min strid. har inte energi nog till det här egentligen, hoppas hösten blir bättre. har en spänning i kroppen som jag inte vet vad den beror på, kanske på att det är dags för en ny termin, kanske för de situationer jag alltid hamnar i. när ska jag lära mig att säga ifrån ,att jag verken vill eller orkar ta hand om andras skit. nu när jag fått ur mig en del av min egna vällagrade skit så fylls det på av min omgivnings spyor. fan...
hur som helst har den här sidan som jag använt som avlopp hjälpt mig mer än jag trodde, det är så förbannat skönt att ventilera ut gammalt när jag mår piss. för ärligt talat vet jag inte vem i min närhet som skulle vilja ta sig tid att sitta ner och höra hur det egentligen är. vet inte vem som skulle kunna fråga hur det egentligen står till med mig.
kanske är itt eget fel eftersom jag har svårt att släppa nån inpå livet. men vafan, just den frågan skulle göra mig så förbannat glad. den är så enkel. Hur mår du? vill du ha en kram och chansen att berätta?
ja, jag vill verkligen det. jag vill ha nån som jag kan anförtro mig åt, nån som ger mig en kram och säger: det löser sig, du ska inte behöva vara ensam. jag vill vara ditt stöd och din vän som du får gråta hos.
men man måste väl vara realistisk. det lär inte hända, människor är överlag alldeles för självupptagna. finns det verkligen inte nån som är intresserad av andra människor? det finns det nog, jag har bara inte sett nån. det behövs en ändring i mentaliteten. eller beöver jag bara flytta?
jag känner mig bara tom och förbrukad.....
fan fan fan
då stundar höstens första stora prövning. jag har gett mig in på något som jag hoppas jag har enregi till. i början av sommaren hade jag aldrig orkat vara stark och stå i den situation som jag nu gett mig in i. men med laddade batterier och skit som jag spytt ur mig här finns det kanske en chans att jag fixar det här. höstens första prövning består i att kämpa för två, att vilja leva för två, att helt enkelt andas för två. jag gör det här av kärlek, precis som jag gjorde sist. hoppas bara att jag inte blir neddragen i samma mörker som då. och jag som hatat livet då och då, här står jag nu som den som får kämpa för just livet, just nu måste jag älska livet. ångesten och rädslan för att inte orka stå där rak i ryggen och ge kramar när det behövs tynger mitt bröst. men jag måste göra det här, jag är bara så jävla rädd för vart det kan komma att sluta.
jag har alltid haft en förmåga att kunna vara stark när det behövs...och nu verkar det som det kommer att behövas..det jag alltid har varit mindre bra på är att kunna be om hjälp när jag måste öppna upp korken och få ur mig allt som jag svalt och tagit hand om. sist rann det över, fast då var det tio år med staplande och sparande...nu har jag lärt min läxa, hur ont det än gjorde ska jag försöka göra annorlunda, jag ska se på mig själv tidigare.
nu måste jag komma underfund med hur jag ska vara där för någon som tappat allt, som helt enkelt inte vill längre. som är rädd...men det kommer att lösa sig. jag släpper fan inte det här förrän det löst sig. det gjorde jag inte sist, det gör jag fan inte nu. får bara inte tappa fotfästet själv bara. för är det nåt jag lärt mig är det att det är helt jävla omöjligt att hålla uppe någon annan när man själv slinter. jag får ta av det som jag byggt upp nu de senaste veckorna, som faktiskt har varit helt okej.
men en sak lovar jag dig, jag ska hålla om dig.....
jag har alltid haft en förmåga att kunna vara stark när det behövs...och nu verkar det som det kommer att behövas..det jag alltid har varit mindre bra på är att kunna be om hjälp när jag måste öppna upp korken och få ur mig allt som jag svalt och tagit hand om. sist rann det över, fast då var det tio år med staplande och sparande...nu har jag lärt min läxa, hur ont det än gjorde ska jag försöka göra annorlunda, jag ska se på mig själv tidigare.
nu måste jag komma underfund med hur jag ska vara där för någon som tappat allt, som helt enkelt inte vill längre. som är rädd...men det kommer att lösa sig. jag släpper fan inte det här förrän det löst sig. det gjorde jag inte sist, det gör jag fan inte nu. får bara inte tappa fotfästet själv bara. för är det nåt jag lärt mig är det att det är helt jävla omöjligt att hålla uppe någon annan när man själv slinter. jag får ta av det som jag byggt upp nu de senaste veckorna, som faktiskt har varit helt okej.
men en sak lovar jag dig, jag ska hålla om dig.....
drive slow homie
till hösten ska jag banne mig leva livet så som det ska vara. jag ska inte säga nej utan ge saker och ting en chans, ja leva helt enkelt. jag har en massa planer, spänningen stiger hoppas bara att hösten blir så bra som det känns just nu. för just nu känns det som det kommer hösten med stort H, kan inte förklara varför, det har bara infunnit sig en härlig känsla i kroppen. framför allt tänkaer jag inte ta nån skit. har lovat en polare att han får slagga hos mig i början av hösten, tills han fixar eget boende. då ska vi leva livet..haha
tränade fotboll förut, blev ju ingen träning förra veckan då det var way out west..anyway var det jävligt gött att röra på mig igen. jag gjorde okej ifrån mig, är inte helt nöjd men jag tog för mig så mycket jag kunde. visade att jag ska ha en plats i startelvan. skulle sitta fint med ett mål till helgen, för mitt självförtroende. hur bygger man upp ett självförtroende egentligen? ka man göra det utan hjälp från andra?
imorrn har jag planer hela dagen, fan va skönt, få aktivera mig lite...ångesten har inte riktigt infunnit sig sen jag kom tillbaks från göteborg. hoppas den blev kvar därnere. behöver den egentligen inte...om nu ångesten lättat lite är det bara att jobba upp självförtroendet och lyckan och glädjen.
när jag var på w.o.w kände jag glädje, fan vilken känsla..önskar att jag kunde känna så oftare, förtjänar jag inte det? och lycka, vad är lycka och hur vet man att man känner lycka?
svårt att svara på det där, lycka är väl så personligt..men mina krav för att vara lycklig är inte så stora..
men de löser sig väl antar jag..ska fokusera på hösten först och främst.
ska nog ta en nattpromenad, mjuka upp benen lite efter träningen...
tränade fotboll förut, blev ju ingen träning förra veckan då det var way out west..anyway var det jävligt gött att röra på mig igen. jag gjorde okej ifrån mig, är inte helt nöjd men jag tog för mig så mycket jag kunde. visade att jag ska ha en plats i startelvan. skulle sitta fint med ett mål till helgen, för mitt självförtroende. hur bygger man upp ett självförtroende egentligen? ka man göra det utan hjälp från andra?
imorrn har jag planer hela dagen, fan va skönt, få aktivera mig lite...ångesten har inte riktigt infunnit sig sen jag kom tillbaks från göteborg. hoppas den blev kvar därnere. behöver den egentligen inte...om nu ångesten lättat lite är det bara att jobba upp självförtroendet och lyckan och glädjen.
när jag var på w.o.w kände jag glädje, fan vilken känsla..önskar att jag kunde känna så oftare, förtjänar jag inte det? och lycka, vad är lycka och hur vet man att man känner lycka?
svårt att svara på det där, lycka är väl så personligt..men mina krav för att vara lycklig är inte så stora..
men de löser sig väl antar jag..ska fokusera på hösten först och främst.
ska nog ta en nattpromenad, mjuka upp benen lite efter träningen...
tristess kan fan döda
fan snart måste det hända något, måste ha något projekt, måste ha något att göra för som det är nu sover jag bara bort dagarna...har vänt på dygnet igen som jag alltid gör. i år var det fan riktigt jävl skittråkigt att ha sommarlov och att vara ledig. kunde lika gärna ha fortsatt jobba känns det som. igår ställde jag klockan på halv tio i hopp om att solen skulle skina så att jag skulle orka upp och gå ut, men nej då, lika jävla grått och trist som resten av sommaren. så jävla tråkigt! jag har en massa projekt, men de kräver att solen visar sig mer än de få minuter den visat sig de senaste dagarna. så va fan ska jag hitta på idag?
mörkt och lugnt
då var det ännu en natt, ännu ett par timmar för att fundera..jag tycker om natten, jag tycker om att promenera i mörkret, där ingen ser mig, där jag inte behöver låtsas...rensa undan onödiga tankar, eller iaf lägga bort dom för ett tag. för de försvinner aldrig, de finner altid en väg tillbaka till medvetandet.
ska gå ut lite i mörkret, känna lugnet och tystnaden...
ska gå ut lite i mörkret, känna lugnet och tystnaden...
snö, bräda = rehab
jag längtar efter vintern...fan vad jag längtar efter snö. känslan av att åka bräda och extrajobbet på skidanläggningen..fan va härligt! allt blir så rent på vintern, det är verkligen min årstid. det gör mig inte så mycket att det är ganska långt att åka för att jobba, det är som rehab att jobba däruppe. det är mitt place.
kanske, men bara kanske får jag celebert besök under vintern. både kul och spännande, hur ska ja fixa det så att det inte skiter sig totalt...får tänka lite på det.
anyway, snön skulle kunna få komma nu i september så säsongen blir riktigt lång som kompensation för förra året, en aning kort.
nja, det känns inte riktigt som det var precis det som jag längtar efter. kanske en del av det iaf...to be continued
kanske, men bara kanske får jag celebert besök under vintern. både kul och spännande, hur ska ja fixa det så att det inte skiter sig totalt...får tänka lite på det.
anyway, snön skulle kunna få komma nu i september så säsongen blir riktigt lång som kompensation för förra året, en aning kort.
nja, det känns inte riktigt som det var precis det som jag längtar efter. kanske en del av det iaf...to be continued
diamonds from sierra leone
herrejävlar vilken crappy dag. all energi är som bortblåst och det ösreganr ute. allt är bara grått...sitter och lyssnar på kanye west och drömmer mig tillbaks till slottsskogen. känns som jag känslomässigt är tillbaka där jag stod för ett par veckor sedan, känner liksom inget speciellt. förhoppningsvis är det bara idag, imorrn om solen skiner är säkerligen energin tillbaks. håller tummarna.
jag blir knäpp här, måste ut, får ta en tur med bilen, kolla på folk, ta en cigg..
får revidera mig, kom på vad jag känner, jag känner en längtan efter något. kan bara inte sätta fingret på vad det är som drar..det kanske är en mäniska, eller inte...
jag blir knäpp här, måste ut, får ta en tur med bilen, kolla på folk, ta en cigg..
får revidera mig, kom på vad jag känner, jag känner en längtan efter något. kan bara inte sätta fingret på vad det är som drar..det kanske är en mäniska, eller inte...
everlong
ända sen jag var liten har jag varit i skogen. jag har lekt där och gått på långa upptäktsfärder med min far. jag trivs alltid när jag får komma ut i naturen, känna lugnet och lyssna på stillheten och tystheten. idag har jag varit i min barndomsskog med mami för att se om det börjat ploppa upp nån svamp. jag gick en sväng själv för att kolla in ett par källor som ligger mitt ute i ingenstans, tydligen så gick ortsbefolkningen för 100 år sedan dit för att bada och basta. ingen vet vart vattnet kom ifrån eller varför det ligger kvar i små källor. jag letade men fann inga källor, jag fann däremot en vacker och mytisk bäck som jag följde närmare en kilometer. jag brukar tänka på min pappa när jag är ute i skogen, han tyckte verkligen om att promenera i skogen.
jag läste igenom förut vad jag skrivit tidigare, just nu känns det inte som jag har nåt behov av att spy ur mig en massa skit. livet flyter på ganska bra, och jag har nån sorts ro i kroppen. det är en härlig känsla..
jag har det allt väldigt bra nu under sommaren, mami ropade precis att maten är klar, gött dä!
snart är det höst igen och matlagning och disk och tvätt....usch..men men, ska bli skönt att få vara lite ensam med kärleken. ska göra allt för att hösten ska bli så bra som möjligt. det lovar jag mig själv. kanske ta en roadtrip med bilen också...ja kanske. nu mat...
jag läste igenom förut vad jag skrivit tidigare, just nu känns det inte som jag har nåt behov av att spy ur mig en massa skit. livet flyter på ganska bra, och jag har nån sorts ro i kroppen. det är en härlig känsla..
jag har det allt väldigt bra nu under sommaren, mami ropade precis att maten är klar, gött dä!
snart är det höst igen och matlagning och disk och tvätt....usch..men men, ska bli skönt att få vara lite ensam med kärleken. ska göra allt för att hösten ska bli så bra som möjligt. det lovar jag mig själv. kanske ta en roadtrip med bilen också...ja kanske. nu mat...
sug du kuk du?
god natt bloggen...idag har dagen varit sådär, ångesten kommer så sakteliga tillbaka....fan...
en smula sliten kanske...
nyss hemkommen från en helg i göteborg på way out west!....vet inte vart jag ska börja...fy fan vad bra det va! är så jävla supernöjd, både med tre dagars festande och artisterna. mest röj blev det på teddybears, bäst budskap gav manu chao, snyggast och proffsigast konsert Kanye west (helt klar coolast)....annars var alla band jag lyssnade på helt klockrena, Pelle i the hives, vilken känsla. och självironi...
har träffat mycket folk under helgen, och människor är fortfarande goda, fan va skönt. jag tror jag behöcde prata oh festa med helt främmande människor, känner ett helt annat lugn i kroppen idag om man jämför med i onsdags...hoppas det inte bara beror på tre dagars bakfylla.
jag kommer helt klart åka tillbaks nästa år..man kan sammanfatta det som att: så roligt har jag inte haft på en evighet...haha, jag är helt euforisk!
två goda gärningar har jag också hunnit med, eller kanske tre, men en vet jag inte om den räknas..
nr1. ringde min mor och med mina kompisars hjälp sjöng vi med våra lenaste stäämmor " ja må hon leva"...okej den kanske sög men håll i hatten, nästa är bättre..
nr2. gav bort ett par tre öl som vi inte skulle hinna dricka upp, härligt tacksamma människor...haha.
nr3. hittade ett Visa-kort på stan som jag tog hand om, klippte sönder och lämnade in till polisen. fan, jag är lite god iaf!
kändes lite sorgligt att lämna göteborg, kanske jag flyttar dit. eller till sthlm, där trivs jag nästan ännu bättre. hursomhelst ska jag försöka ta mig till en lite större stad än där jag nu bor. eller jag vill iaf. och jag ska!
annars så funderar jag på att försöka läsa en termin utomlands, måste bara höra först om jag kan pussla ihop det med den utbildning jag nu går..men de löser sig va? nu ska jag rida på en sköna känslan i kroppen. god natt...
har träffat mycket folk under helgen, och människor är fortfarande goda, fan va skönt. jag tror jag behöcde prata oh festa med helt främmande människor, känner ett helt annat lugn i kroppen idag om man jämför med i onsdags...hoppas det inte bara beror på tre dagars bakfylla.
jag kommer helt klart åka tillbaks nästa år..man kan sammanfatta det som att: så roligt har jag inte haft på en evighet...haha, jag är helt euforisk!
två goda gärningar har jag också hunnit med, eller kanske tre, men en vet jag inte om den räknas..
nr1. ringde min mor och med mina kompisars hjälp sjöng vi med våra lenaste stäämmor " ja må hon leva"...okej den kanske sög men håll i hatten, nästa är bättre..
nr2. gav bort ett par tre öl som vi inte skulle hinna dricka upp, härligt tacksamma människor...haha.
nr3. hittade ett Visa-kort på stan som jag tog hand om, klippte sönder och lämnade in till polisen. fan, jag är lite god iaf!
kändes lite sorgligt att lämna göteborg, kanske jag flyttar dit. eller till sthlm, där trivs jag nästan ännu bättre. hursomhelst ska jag försöka ta mig till en lite större stad än där jag nu bor. eller jag vill iaf. och jag ska!
annars så funderar jag på att försöka läsa en termin utomlands, måste bara höra först om jag kan pussla ihop det med den utbildning jag nu går..men de löser sig va? nu ska jag rida på en sköna känslan i kroppen. god natt...
skärp dig för fan
läste aftonbladet på nätet nyss och ramlade över en artikel med per elofsson: jag förstod att Mühlegg var dopad.
den första tanken jag får är: men för i helvete är det inte dags att släppa det där nu, det var ju för fan fem år sen. jisses jag har aldrig hört talas om en människa som vart mer långsint, han har fått sitt straff och världen snurrar fortfarande. enough is enough! jag läser hellre en artikel om paris hilton än en om per elofsson. jag är så trött på att höra samma jävla historia gång efter annan. det som nästan är dt bästa är bilden på per, där han sitter och ser gråtfärdig ut med röda ögon. jag kan ge mig fan på att Mühlegg vunnit även om han inte vart dopad. deutschland deutschland über alles.
fast å andra sidan kan man nog skylla det senaste gnället över tappad medalj år 2002, på aftonbladet. för aftonbladet har blivit en sån sensationsinriktad och snaskig tidning så jag mår illa ibland. fan, varför inte bara förmedla nyheter? nej inte på Hiertas redaktion, där passar bara det som är riktigt eländigt och skitigt.
drev iväg där en smula, det jag vill få fram att det inte nämns varför per är i tidningen igen, är det inte intressant att veta vad de talade om på dopingseminariet som per gästade istället?
den första tanken jag får är: men för i helvete är det inte dags att släppa det där nu, det var ju för fan fem år sen. jisses jag har aldrig hört talas om en människa som vart mer långsint, han har fått sitt straff och världen snurrar fortfarande. enough is enough! jag läser hellre en artikel om paris hilton än en om per elofsson. jag är så trött på att höra samma jävla historia gång efter annan. det som nästan är dt bästa är bilden på per, där han sitter och ser gråtfärdig ut med röda ögon. jag kan ge mig fan på att Mühlegg vunnit även om han inte vart dopad. deutschland deutschland über alles.
fast å andra sidan kan man nog skylla det senaste gnället över tappad medalj år 2002, på aftonbladet. för aftonbladet har blivit en sån sensationsinriktad och snaskig tidning så jag mår illa ibland. fan, varför inte bara förmedla nyheter? nej inte på Hiertas redaktion, där passar bara det som är riktigt eländigt och skitigt.
drev iväg där en smula, det jag vill få fram att det inte nämns varför per är i tidningen igen, är det inte intressant att veta vad de talade om på dopingseminariet som per gästade istället?
vete fan vad jag ska döpa det här till
nu jävlar vet jag inte vad som hänt, jag är fylld av en känsla..jag känner mig glad...wohoo...det kanske beror på att det alltigenom vart en bra dag idag, som nyss avslutades med ett bra telefonsamtal. hmm...de va inte igår
när jag tänker efter var jag rätt tillfreds med vardagen igår när jag somnade också, mirakel kanske sker!
härom veckan låg jag och läste Jonathan Kellermans Doktor död när tv-serien millenium började på fyran. kanske inte så märkvärdigt men, det lustiga var att storyn i det avsnittet var som hämtat från boken jag höll i min hand. såna händelser är jag med om ofta, jag gör,läser eller ser något, sen bara en stund efter eller samtidigt stöter jag på samma sak igen, fast i en annan situation. det är som att vissa saker måste stereovisas. märkligt....
imorgon väntar firande, hoppas att mitt goda humör håller i sig...
reinkarnation och ångest kommer hand i hand
drabbades av en släng ångest alldeles nyss. kom på hur mycket pengar jag gjort av med i sommar, jag som tänkt spara en ordentlig del. anledningen till detta är att jag räknade igenom hur mycket pengar det kommer att gå i göteborg i helgen. min visa mor tycker inte jag ska ha dåligt samvete utan tycker att jag ska unna mig en helg och köpa det som jag vill köpa: du kommer ändå ha en del sparat plus att jag är skyldig dig. jo det är klart säger jag och tittar ner, Jag har så förbannat svårt att köpa nåt åt mig själv. när pengarna går till andra är det inga problem, men när jag ska göra nåt själv och spendera mina egna pengar på mig själv funkar det inte. varför får jag dåligt samvete då? helvete...anyway....jag åker till götet, betalar det jag ska, festar och så får det kosta vad det vill, okej? jag kommer väl ändå ha en del sparat till oförutsedda grejer. det låter väl som en plan?
idag har jag spenderat dagen med min mor, plus spenderat en del pengar på henne, men det är hon värd. tycker om att hjälpa henne, hon har det inte så lätt....i bilen hem, (nästan 35 mil). satt jag och filosoferade medans mamma sov. jag satt och funderade på om jag tror på reinkarnation. eller på någon sorts återfödelse. för alltså, en människa lebver nånstans mekkan 70-100 år i snitt kanske, och det ycker jag är väldigt lite med tanke på hur gammal jorden är. det är ju ingenting. om man återföds, vet man då att man levt förut? och har man samma själ som förra gången? och om man återföds, blir man kompenserad för det förra livet då? tex, om man levt fattigt, blir man rik då? och vice versa.
jag tänker så här, om återfödelse ska fungera krävs att man vet någonstans i det medvetna eller undermedvetna vet att man lever en andra gång. då kan man göra rätt för det man gjorde första gången, eller förra gången iaf. om jag blir återfödd skulle jag vilja veta vilket sorts liv jag levt förut, med den vetskapen borde jag bli lite bättre varje gång, eller hämnas gamla oförätter. allt handlar ju om balans, och lever jag bara en gång har jag ingen chans att få allt i balans. människor som i sitt förra liv misskött sin makt får nog i det här livet kämpa litet mer. och människor som kämpat på kanske styr våra liv idag.
fan det är svårt att skriva ner sina tankar, allt blir en stor röra.
nu ska jag umgås lite. och jobba bort pengaångesten...ska försöka ha roligt i götet.
idag har jag spenderat dagen med min mor, plus spenderat en del pengar på henne, men det är hon värd. tycker om att hjälpa henne, hon har det inte så lätt....i bilen hem, (nästan 35 mil). satt jag och filosoferade medans mamma sov. jag satt och funderade på om jag tror på reinkarnation. eller på någon sorts återfödelse. för alltså, en människa lebver nånstans mekkan 70-100 år i snitt kanske, och det ycker jag är väldigt lite med tanke på hur gammal jorden är. det är ju ingenting. om man återföds, vet man då att man levt förut? och har man samma själ som förra gången? och om man återföds, blir man kompenserad för det förra livet då? tex, om man levt fattigt, blir man rik då? och vice versa.
jag tänker så här, om återfödelse ska fungera krävs att man vet någonstans i det medvetna eller undermedvetna vet att man lever en andra gång. då kan man göra rätt för det man gjorde första gången, eller förra gången iaf. om jag blir återfödd skulle jag vilja veta vilket sorts liv jag levt förut, med den vetskapen borde jag bli lite bättre varje gång, eller hämnas gamla oförätter. allt handlar ju om balans, och lever jag bara en gång har jag ingen chans att få allt i balans. människor som i sitt förra liv misskött sin makt får nog i det här livet kämpa litet mer. och människor som kämpat på kanske styr våra liv idag.
fan det är svårt att skriva ner sina tankar, allt blir en stor röra.
nu ska jag umgås lite. och jobba bort pengaångesten...ska försöka ha roligt i götet.
dumdurudum...
det är tungt idag..det beror nog mest på gårdagen, eller gårdagskvällen. det är inte lätt att veta hur man ska bete sig när man helt plötsligt inte står på samma nivå, och betyder inte samma sak för andra personer som man gjort förut. ännu svårare blir det då jag absolut inte vill förlora det som va...jag blir så trött på skitsnack såsom: det gör dig nog gott att vara lite själv......nej det gör mig fan inte gott, är du dum på riktigt eller? om jag hade velat vara själv skulle jag väl för fan inte valt att leva som jag gjort nu. men fine, jag får väl ta ensamheten...även om den skrämmer mig. konstigt nog så ger den mig inte så mycket ångest, ångestbubblan är liksom fylld av annan skit. och tur är väl det, det är märkligt, nästan som att psyket är selektivt helt undermedvetet. viss skit får liksom inte plats..
hoppas på en bra helg i götet och på way out west nu iaf, hoppas det flyter på utan ilska och gråt. känner jag inget är jag nöjd men hoppas forfarande på ett mirakel.
vem är berättigad till ett mirakel förresten? och hur vet man att ett mirakel inträffat? jag skulle vilja ansöka om ett, undra bara vart jag ska vända mig? inte uppåt mot han/henne med stort G iaf, vilken jävla pajas....nej de får väl bli som alltid, jag får slicka mina sår och jobba mig framåt, det är ju inte som att jag inte vet hur det går till. har en vag aning om att jag gjort det förut.
inatt bestämde jag mig. om allting brakar samman som det känns som det komer att göra, så ska jag prova på en sak. jag ska testa att fly, jag ska göra precis vad som faller mig in, sålänge som jag inte gör det här. jag ska fly och försöka glömma mina minnen, så ska jag försöka plocka fram dom när jag orkar...sen...
kanske är dumt förresten att kalla det att fly, jag kan ju kalla det att förverkliga mig själv och vad jag drömt om. vafan jag kanske till och med blir en bättre människa, haha..håller tummarna för det.
well, det får bli om ett tag, har en del saker att reda ut först...
klarhet?
i ett ögonblick av klarhet nu för en stund sedan tänkte jag: när blev jag så bitter? och hur blev jag så bitter?
är det bara yttre omständigheter, eller är det ödet? och kan man sluta vara bitter och älska livet igen?...får nog fundera på det. för jag vill verkligen jobba bort min bittra smak. jag har ju faktiskt stunder då jag inte känner nåt, varken bitterhet eller lycka. woho.way to go!
det är väl så att det är upp till mig själv om jag vill vara lycklig, måste bara göra upp med ett par saker först...god natt
är det bara yttre omständigheter, eller är det ödet? och kan man sluta vara bitter och älska livet igen?...får nog fundera på det. för jag vill verkligen jobba bort min bittra smak. jag har ju faktiskt stunder då jag inte känner nåt, varken bitterhet eller lycka. woho.way to go!
det är väl så att det är upp till mig själv om jag vill vara lycklig, måste bara göra upp med ett par saker först...god natt
de blev en nitlott...vill du köpa en till?
nu är virveln som ständigt suger mig nedåt stark som aldrig förr..som det är nu vet jag inte om jag kan håla emot själv. men vem fan ska jag släppa in på livet genom att be om hjälp. det finns inte ingen som jag litar på att den inte sviker mig. det är fan människans lott. att svika och bli sviken. jag är en sån människa som ständigt blir sviken. jag vet inte ens hur det känns att svika nån riktigt jävla hårt...
just nu känns det som jag blivit riktigt jävla grundlurad, som ett riktigt practical joke. haha..fan va kul de va, ja jävlar där gick jag på en nit. vill så gärna känna glädje över allt som varit men just nu ser jag bara ett svart hål som närmare sig som en formel 1 bil. hoppas jag nån dag kan se tillbaka och tycka att de vart bra. jag vill verkligen det.
idag gråter jag igen, det var fan inte igår...men idag orkar jag bara inte mer. vill så gärna känna hur det känns att vara lycklig, bekymmerslös skulle också vara ett alternativ. men jag ser bara inget slut på tunneln...inte ens ljuset. fast jag lever väl i fel forum och efter fel förutsättningar för att det ska visa sig för mig. jag är rädd för framtiden, rädd för att den ska bli precis så som jag tror att den kommer att bli. rädd för ensamheten som drar i mig med sin långa jävla klor...kan jag inte få spela en match schack mot ensamheten, så som matchen mot döden i ingemar bergmans film. då ade mina odds förbättrats avsevärt. eller, jag skulle iaf ha en chans att styra mitt eget öde...som det är nu ligger det helt i andras händer. händer som jag litat på, som nu visat mig en sida som jag inte trodde fanns. den tilliten som en gång fanns är nu borta..lika jävla långt borta som allt annat.
det är nog nu. jag lovar här och nu att jag inte ska sätta mig i en sån situation där ajg riskerar att åka på en smäll igen. jag fixar inte det. ska försöka rida ut den här hagelstormen och sen släpper jag inte in nån mer. varför ska man släppa in någon som ändå senare visar sig bara vilja sälja något till dig. sälja guld och gröna skogar bara för att sedan elda upp skogen, stjäla guldet och sedan pissa dig i ansiktet. jag kanske bara är rädd just nu..men jag har gjort samma mistag så många gånger att jag vet hur det känns...det känns som du brinner, brinner upp helt inombords. jag brinner just nu, inte av vrede. utan den eld som brinner lämnar bara aska.
men det löser sig, tids nog...
tiden läker alla sår heter det ju så fint, fy fan vilken jävla lögn. den som myntade det uttrycket borde få en riktig jävla smäll. och jag delar gladeligen ut den. tiden läker fan inga sår, den bäddar bara in minnena av såret. och sen beror det ju på vilket typ av sår du fått. men jag lider av ett sår som tillfogades våren -96...och et kommer aldrig att läka. jag vet inte, jag kanske är trångsynt som inte tror på läkning, men å andra sidan hur skulle jag kunna göra det? det värker ju fortfarande...lika jävla mycket som då. fan jag tror jag ska samla ihop mina sår och sälja dom till nån lycklig jävel. jag kan köpa tillbaka dom när jag sedan mår bättre. men ett litet break skulle sitta jävligt fint just nu.
jag vill härifrån...jag vill testa om det går att fly...för som det är nu står jag inte ut
just nu känns det som jag blivit riktigt jävla grundlurad, som ett riktigt practical joke. haha..fan va kul de va, ja jävlar där gick jag på en nit. vill så gärna känna glädje över allt som varit men just nu ser jag bara ett svart hål som närmare sig som en formel 1 bil. hoppas jag nån dag kan se tillbaka och tycka att de vart bra. jag vill verkligen det.
idag gråter jag igen, det var fan inte igår...men idag orkar jag bara inte mer. vill så gärna känna hur det känns att vara lycklig, bekymmerslös skulle också vara ett alternativ. men jag ser bara inget slut på tunneln...inte ens ljuset. fast jag lever väl i fel forum och efter fel förutsättningar för att det ska visa sig för mig. jag är rädd för framtiden, rädd för att den ska bli precis så som jag tror att den kommer att bli. rädd för ensamheten som drar i mig med sin långa jävla klor...kan jag inte få spela en match schack mot ensamheten, så som matchen mot döden i ingemar bergmans film. då ade mina odds förbättrats avsevärt. eller, jag skulle iaf ha en chans att styra mitt eget öde...som det är nu ligger det helt i andras händer. händer som jag litat på, som nu visat mig en sida som jag inte trodde fanns. den tilliten som en gång fanns är nu borta..lika jävla långt borta som allt annat.
det är nog nu. jag lovar här och nu att jag inte ska sätta mig i en sån situation där ajg riskerar att åka på en smäll igen. jag fixar inte det. ska försöka rida ut den här hagelstormen och sen släpper jag inte in nån mer. varför ska man släppa in någon som ändå senare visar sig bara vilja sälja något till dig. sälja guld och gröna skogar bara för att sedan elda upp skogen, stjäla guldet och sedan pissa dig i ansiktet. jag kanske bara är rädd just nu..men jag har gjort samma mistag så många gånger att jag vet hur det känns...det känns som du brinner, brinner upp helt inombords. jag brinner just nu, inte av vrede. utan den eld som brinner lämnar bara aska.
men det löser sig, tids nog...
tiden läker alla sår heter det ju så fint, fy fan vilken jävla lögn. den som myntade det uttrycket borde få en riktig jävla smäll. och jag delar gladeligen ut den. tiden läker fan inga sår, den bäddar bara in minnena av såret. och sen beror det ju på vilket typ av sår du fått. men jag lider av ett sår som tillfogades våren -96...och et kommer aldrig att läka. jag vet inte, jag kanske är trångsynt som inte tror på läkning, men å andra sidan hur skulle jag kunna göra det? det värker ju fortfarande...lika jävla mycket som då. fan jag tror jag ska samla ihop mina sår och sälja dom till nån lycklig jävel. jag kan köpa tillbaka dom när jag sedan mår bättre. men ett litet break skulle sitta jävligt fint just nu.
jag vill härifrån...jag vill testa om det går att fly...för som det är nu står jag inte ut
sucky sucky
då var snart 2 augusti slut, känns helt otroligt, sommarn är liksom slut..snart börjar allvaret igen, lite gött faktiskt. hoppas jag inte viker ner mig utan kämpar på, ett par bra betyg, lite erkännanden och beröm skulle inte vara fel då min självkänsla är lika befintlig som sunt förnuft hos finansminister anders borg, jävla clown. min dåliga självkänsla och brist på självförtroende gör att jag oroar mig för saker som egentligen är helt onödiga. det finns liksom inget go i mig och jag backar hellre undan än tar för mig. men på söndag ska jag tvinga mig själv in i en situation och jag ska fan göra mitt bästa. dom ska få se...hoppas jag gör mig själv stolt. det är det svåraste, är jag inte perfekt eller gör något perfekt känns det ogjort. jag kan inte riktigt ta in: försöka duger och jag gjorde ju iallafall mitt bästa. min självkänsla tvingar mig att göra och klara allt perfekt, så här svart på vitt låter de skitbra...men jag måste tillägga en sak, om nåt går mig emot eller jävlas lite tappar jag modet direkt. det är en riktigt sucky egenskap, undrar om jag alltid varit så? ännu en sak att skriva upp och förhoppningsvis kryssa av längre fram i livet.
resten av kvällen ska jag tvinga bort mina demoner och vara trevlig och glad mot de mina. en utmaning det med, men jag måste ju börja nånstans. de ska inte behöva lida för att jag mår skit. det får den här bloggen göra istället. och det här passar ju perfekt, nätet är ju redan ett forum för misär, till viss del iaf.
mina ben gör ont som fan efter fotbollsträningen, riktig fysträning med med 80 kilo på ryggen, men skönt är det. fast sparkarna jag fick på benen kunde jag ha vart utan, där fick jag för att jag försökte vara macho och träna utan benskydd. men det som inte dödar, det härdar heter det väl......vilken jävla klyscha....
fan jag måste ta tag i min träning lite bättre nu, fixa växlarna på cykeln och åka ett par mil imorgon, det behövs lite mer benmuskler och kondition. och till hösten lyfta lite skrot kanske...men det är då de!
nu ska ja äta lite, hoppas mami köpt något smarrigt...på ett sätt är det skönt att vara hemma, man behöver ju inte göra så mycket hushållsgöra, men jag saknar faktiskt mitt egna, där jag bara kan vara mig själv.
resten av kvällen ska jag tvinga bort mina demoner och vara trevlig och glad mot de mina. en utmaning det med, men jag måste ju börja nånstans. de ska inte behöva lida för att jag mår skit. det får den här bloggen göra istället. och det här passar ju perfekt, nätet är ju redan ett forum för misär, till viss del iaf.
mina ben gör ont som fan efter fotbollsträningen, riktig fysträning med med 80 kilo på ryggen, men skönt är det. fast sparkarna jag fick på benen kunde jag ha vart utan, där fick jag för att jag försökte vara macho och träna utan benskydd. men det som inte dödar, det härdar heter det väl......vilken jävla klyscha....
fan jag måste ta tag i min träning lite bättre nu, fixa växlarna på cykeln och åka ett par mil imorgon, det behövs lite mer benmuskler och kondition. och till hösten lyfta lite skrot kanske...men det är då de!
nu ska ja äta lite, hoppas mami köpt något smarrigt...på ett sätt är det skönt att vara hemma, man behöver ju inte göra så mycket hushållsgöra, men jag saknar faktiskt mitt egna, där jag bara kan vara mig själv.
hjärna vs hjärta...and the winner is...
jag tror att mina demoner har antagit mänsklig form..annars vet jag inte hur jag ska förklara vad som händer nu...nånting vill inte att den här killen ska må lite andrum.
just nu verkligen haglar det skit, en riktig jävla syndaflod på mina axlar...
jag började skriva här för att spy ur mig vad jag inte kan säga till mina medmänniskor. hoppas att jag uppfattas som lite mindre bitter och lite gladare i vardagen bara. fast förändringen dröjer nog ett tag, det är ju trots allt tio år av dynga som ska spolas ur..hoppas att jag nån dag inte behöver censurera mig och släppa ut mina innersta tankar. det här är ju bara en harang av ytligt gnäll just nu. det mest akuta som måste ut. hoppas också att jag nån dag kan skriva ett glatt inlägg som visar min andra sida, fast realist som jag är så vet jag att det komer att dröja.
om det här verkligen går dit det nu pekar kommer jag nog att i framtiden att ha ännu svårare att släppa nån in på livet. och livet ja...jag älskar livet.
en sak som jag inte riktigt kan bestämma mig om är huruvida människor som dött fortfarande finns omkring en och om de ibland visar sig. alltså, min hjärna och mitt hjärta är verkligen oense om dn här saken. hjärnan säger nej medans hjärtat så gärna vill. upprinnelsen till allt inträffade för lite drygt tio år sedan då en person som var mig mycket viktig gick bort. ett par år efter detta pratade han med mig i en dröm. han sa...mitt namn, och sen hejdå...
hur fan tolkar man det? jag blev helt knäckt och fattade det som om jag inte behövde hans vakande öga längre.
fan vilken smärta jag kände då...sen hände det en sak för bara nån månad sen.
jag var där jag blivit uppväxt. jag vände mig mot grusvägen en sekund bara för att skymta något och vände mig bort igen....det märkliga var att jag nästan kan svära på att det var han som gick förbi...kollade igen lite nogrannare, men inte fan fanns det nån i närheten. vet inte vad ja ska tro, jag vet vad hjärnan och hjärtat säger men jag vet inte...hoppas att det bara inte är ett tecken på att jag snart kommer att slå i botten och bryta ihop. brukar vara vid graven och prata lite, vet inte om det egentligen skänker mig någon tröst men det är en vana jag börjat med. lugnt och skönt och nån som lyssnar...
just nu verkligen haglar det skit, en riktig jävla syndaflod på mina axlar...
jag började skriva här för att spy ur mig vad jag inte kan säga till mina medmänniskor. hoppas att jag uppfattas som lite mindre bitter och lite gladare i vardagen bara. fast förändringen dröjer nog ett tag, det är ju trots allt tio år av dynga som ska spolas ur..hoppas att jag nån dag inte behöver censurera mig och släppa ut mina innersta tankar. det här är ju bara en harang av ytligt gnäll just nu. det mest akuta som måste ut. hoppas också att jag nån dag kan skriva ett glatt inlägg som visar min andra sida, fast realist som jag är så vet jag att det komer att dröja.
om det här verkligen går dit det nu pekar kommer jag nog att i framtiden att ha ännu svårare att släppa nån in på livet. och livet ja...jag älskar livet.
en sak som jag inte riktigt kan bestämma mig om är huruvida människor som dött fortfarande finns omkring en och om de ibland visar sig. alltså, min hjärna och mitt hjärta är verkligen oense om dn här saken. hjärnan säger nej medans hjärtat så gärna vill. upprinnelsen till allt inträffade för lite drygt tio år sedan då en person som var mig mycket viktig gick bort. ett par år efter detta pratade han med mig i en dröm. han sa...mitt namn, och sen hejdå...
hur fan tolkar man det? jag blev helt knäckt och fattade det som om jag inte behövde hans vakande öga längre.
fan vilken smärta jag kände då...sen hände det en sak för bara nån månad sen.
jag var där jag blivit uppväxt. jag vände mig mot grusvägen en sekund bara för att skymta något och vände mig bort igen....det märkliga var att jag nästan kan svära på att det var han som gick förbi...kollade igen lite nogrannare, men inte fan fanns det nån i närheten. vet inte vad ja ska tro, jag vet vad hjärnan och hjärtat säger men jag vet inte...hoppas att det bara inte är ett tecken på att jag snart kommer att slå i botten och bryta ihop. brukar vara vid graven och prata lite, vet inte om det egentligen skänker mig någon tröst men det är en vana jag börjat med. lugnt och skönt och nån som lyssnar...
de går bara åt helvete hela jävla tiden......
så var ännu en dag slut, och nu börjar grubblandet och funderandet att ta fart på allvar igen. trots att ångesten och oroskänslorna är som störst på natten är det här min tid. allt blir så rent på nåt sätt, tycker om att gå ut på natten, bara komma ut och andas kall nattluft. vet inte varför jag tycker att det ä så skönt, men oftast brukar saker och ting klarna lite då...jag har alltid varit en nattmänniska.
får nog gå ut en sväng sen och ta lite frisk luft i form av en cigg...eller nej jag skippar nog den, har jag klarat att sluta snusa ska ja fan inte börja röka istället. fast ibland är det gott med lite nikotin, det lugnar lite det med. kanske lika bra att börja snusa igen, vem fan tackar mig för att jag inte snusar?
de va en annan sak jag bara måste få ur mig...jag orkar snart inge mer, varöfr ska ja tassa på tå? fan jag vågar ju knappt ringa längre, är ju bara i vägen...det gör mig så jävla ledsen...vet fan inte hur ja ska bete mig längre....helvete
fan jag vill bara slå sönder något..
får nog gå ut en sväng sen och ta lite frisk luft i form av en cigg...eller nej jag skippar nog den, har jag klarat att sluta snusa ska ja fan inte börja röka istället. fast ibland är det gott med lite nikotin, det lugnar lite det med. kanske lika bra att börja snusa igen, vem fan tackar mig för att jag inte snusar?
de va en annan sak jag bara måste få ur mig...jag orkar snart inge mer, varöfr ska ja tassa på tå? fan jag vågar ju knappt ringa längre, är ju bara i vägen...det gör mig så jävla ledsen...vet fan inte hur ja ska bete mig längre....helvete
fan jag vill bara slå sönder något..
you are in pain
inlägget som jag tänkte ihop i huvudet bara försvann när jag kom hit...
det är en annan sak jag upptäckt det senaste året, jag har blivit så disträ. eller jag tror att jag blivit det iaf, min pajas till samtalsterapeut trodde att det kunde bero på stress. men vad vet han, har inget förtroende alls kvar för den människan, skönt att slippa apan. hursomhelst, stress...det är också en knepig sak, jag antar att man kan se det som kroppens eget försvar då psyket drivs för långt. stress kan ju som bekant stänga ner en kropp. fast det finns det väl åsikter om också, det är nog bakterier och inte stress som tex bildar magsår. jo förvisso men stressen utlöser magsårsbakterirna. punkt. gled iväg lite...jag har varit ganska stressad det senaste året, dels över mina prestationer på uni, dels familjesituationen och framtiden...oj, pengar förstås. där är en stor källa.
nu försöker jag ladda mina batterier, mota bort stressen, men nej då, då kommer annan skit, såsom ångest istället....men med facit ihand nu i höst så kommer jag nog att vara lugnare än jag var i vår. jag har vuxit lite, och samtidigt blivit mer bedövad. det är ingen höjdare att gå i ett töcken av ångest, rädsla, ensamhet och tomhet...men det löser sig...eller hur? det ärväl bara att ge sig fan på att bli lycklig och stabil. haha...så som jag var alltså, eller så som jag tror att jag var, eller ännu bättre, så som jag fått berättat för mig att jag var.
ensamheten övergår oftast mitt förstånd, för varfrö kan man känna sig ensam när man har vänner och familj omkring sig? jag får återkomma med ett svar...
nej nu ska jag ut och skådespla litegrann..hålla humöret uppe, solen skiner ju
det är en annan sak jag upptäckt det senaste året, jag har blivit så disträ. eller jag tror att jag blivit det iaf, min pajas till samtalsterapeut trodde att det kunde bero på stress. men vad vet han, har inget förtroende alls kvar för den människan, skönt att slippa apan. hursomhelst, stress...det är också en knepig sak, jag antar att man kan se det som kroppens eget försvar då psyket drivs för långt. stress kan ju som bekant stänga ner en kropp. fast det finns det väl åsikter om också, det är nog bakterier och inte stress som tex bildar magsår. jo förvisso men stressen utlöser magsårsbakterirna. punkt. gled iväg lite...jag har varit ganska stressad det senaste året, dels över mina prestationer på uni, dels familjesituationen och framtiden...oj, pengar förstås. där är en stor källa.
nu försöker jag ladda mina batterier, mota bort stressen, men nej då, då kommer annan skit, såsom ångest istället....men med facit ihand nu i höst så kommer jag nog att vara lugnare än jag var i vår. jag har vuxit lite, och samtidigt blivit mer bedövad. det är ingen höjdare att gå i ett töcken av ångest, rädsla, ensamhet och tomhet...men det löser sig...eller hur? det ärväl bara att ge sig fan på att bli lycklig och stabil. haha...så som jag var alltså, eller så som jag tror att jag var, eller ännu bättre, så som jag fått berättat för mig att jag var.
ensamheten övergår oftast mitt förstånd, för varfrö kan man känna sig ensam när man har vänner och familj omkring sig? jag får återkomma med ett svar...
nej nu ska jag ut och skådespla litegrann..hålla humöret uppe, solen skiner ju
