hjärna vs hjärta...and the winner is...
jag tror att mina demoner har antagit mänsklig form..annars vet jag inte hur jag ska förklara vad som händer nu...nånting vill inte att den här killen ska må lite andrum.
just nu verkligen haglar det skit, en riktig jävla syndaflod på mina axlar...
jag började skriva här för att spy ur mig vad jag inte kan säga till mina medmänniskor. hoppas att jag uppfattas som lite mindre bitter och lite gladare i vardagen bara. fast förändringen dröjer nog ett tag, det är ju trots allt tio år av dynga som ska spolas ur..hoppas att jag nån dag inte behöver censurera mig och släppa ut mina innersta tankar. det här är ju bara en harang av ytligt gnäll just nu. det mest akuta som måste ut. hoppas också att jag nån dag kan skriva ett glatt inlägg som visar min andra sida, fast realist som jag är så vet jag att det komer att dröja.
om det här verkligen går dit det nu pekar kommer jag nog att i framtiden att ha ännu svårare att släppa nån in på livet. och livet ja...jag älskar livet.
en sak som jag inte riktigt kan bestämma mig om är huruvida människor som dött fortfarande finns omkring en och om de ibland visar sig. alltså, min hjärna och mitt hjärta är verkligen oense om dn här saken. hjärnan säger nej medans hjärtat så gärna vill. upprinnelsen till allt inträffade för lite drygt tio år sedan då en person som var mig mycket viktig gick bort. ett par år efter detta pratade han med mig i en dröm. han sa...mitt namn, och sen hejdå...
hur fan tolkar man det? jag blev helt knäckt och fattade det som om jag inte behövde hans vakande öga längre.
fan vilken smärta jag kände då...sen hände det en sak för bara nån månad sen.
jag var där jag blivit uppväxt. jag vände mig mot grusvägen en sekund bara för att skymta något och vände mig bort igen....det märkliga var att jag nästan kan svära på att det var han som gick förbi...kollade igen lite nogrannare, men inte fan fanns det nån i närheten. vet inte vad ja ska tro, jag vet vad hjärnan och hjärtat säger men jag vet inte...hoppas att det bara inte är ett tecken på att jag snart kommer att slå i botten och bryta ihop. brukar vara vid graven och prata lite, vet inte om det egentligen skänker mig någon tröst men det är en vana jag börjat med. lugnt och skönt och nån som lyssnar...
just nu verkligen haglar det skit, en riktig jävla syndaflod på mina axlar...
jag började skriva här för att spy ur mig vad jag inte kan säga till mina medmänniskor. hoppas att jag uppfattas som lite mindre bitter och lite gladare i vardagen bara. fast förändringen dröjer nog ett tag, det är ju trots allt tio år av dynga som ska spolas ur..hoppas att jag nån dag inte behöver censurera mig och släppa ut mina innersta tankar. det här är ju bara en harang av ytligt gnäll just nu. det mest akuta som måste ut. hoppas också att jag nån dag kan skriva ett glatt inlägg som visar min andra sida, fast realist som jag är så vet jag att det komer att dröja.
om det här verkligen går dit det nu pekar kommer jag nog att i framtiden att ha ännu svårare att släppa nån in på livet. och livet ja...jag älskar livet.
en sak som jag inte riktigt kan bestämma mig om är huruvida människor som dött fortfarande finns omkring en och om de ibland visar sig. alltså, min hjärna och mitt hjärta är verkligen oense om dn här saken. hjärnan säger nej medans hjärtat så gärna vill. upprinnelsen till allt inträffade för lite drygt tio år sedan då en person som var mig mycket viktig gick bort. ett par år efter detta pratade han med mig i en dröm. han sa...mitt namn, och sen hejdå...
hur fan tolkar man det? jag blev helt knäckt och fattade det som om jag inte behövde hans vakande öga längre.
fan vilken smärta jag kände då...sen hände det en sak för bara nån månad sen.
jag var där jag blivit uppväxt. jag vände mig mot grusvägen en sekund bara för att skymta något och vände mig bort igen....det märkliga var att jag nästan kan svära på att det var han som gick förbi...kollade igen lite nogrannare, men inte fan fanns det nån i närheten. vet inte vad ja ska tro, jag vet vad hjärnan och hjärtat säger men jag vet inte...hoppas att det bara inte är ett tecken på att jag snart kommer att slå i botten och bryta ihop. brukar vara vid graven och prata lite, vet inte om det egentligen skänker mig någon tröst men det är en vana jag börjat med. lugnt och skönt och nån som lyssnar...
Kommentarer
Trackback
