daylight
våren är mörk
prince of zelda
Idag när jag satt i bilen på väg hem till mitt brast det för mig. jag har under en tid inte mått speciellt bra alls. inte så illa som när jag tvingade mig själv att söka hjälp, men ändock. under vintern när jag fick vara ute i snön och jobba på helgerna för att sen åka ner till uni och umgås med mina vänner, då mådde jag bra.
jag hade inga värdsliga bekymmer, framtiden fanns där borta, men den skrämde mig inte. och jag saknade inte den trygga tiden. jag saknade fragment från den, men på det stora hela vra jag bekymmerslös. det går i vågor det där. det förstår vilken idiot som helst.
härom natten brände det till i bröstet som om jag blivit träffad av blixten, det gick upp för mig vilka val jag gjort och hur jag inte vet någonting längre. utifrån sett kan ja tro att det ser ut som en perfekt fasad, det är något man lär sig att upprätthålla, men inom mig svider och bränner det.
Jag är livrädd för framtiden, och jag är livrädd för de val jag gjort.
när jag var arton-tjugo visste jag allt. jag var stenhård i min avärderingar och åsikter. jag gav fan i den del av världen som inte passade mig. och jag argumenterade bra för vad jag trodde på och vilka val jag gjorde. jag trodde att jag var vuxen och visste precis hur allt såg ut. det var svart eller vitt, och allt som kunde uppfattas med en grå nyans gav jag fan i. jag visste så mycket då.
Nu har jag vuxit upp lite till och mina värderingar och åsikter och framför allt val borde vara så mer djupt rotade. jag borde veta nu. ändå vill jag bara fly tillbaks till den tiden jag kände en trygghet. jag kan sakna fragment från den tiden och framåt så till den grad att jag gråter. det var ett tag sen jag grät nu, ett tag sen jag släppte ut de som värker i mig. det kanske bara var dags igen. hoppas det. för den ångesten över vad som kommer att ske och det som skett gör så ont. och med värken infinner sig den välbekanta känslan som legat någonstans bra länge nu, en känsla av ensamhet.
och som för att spä på lyssnade jag i bilen på gammal musik, musik som förknippas med så mycket glädje och sorg.
jag kom på mig flera gånger att sitta och le, samtidigt som jag grät. jag log för att jag mindes hur personen bredvid mig satt och flamsade. det var en bra tid.
men jag antar att det är så livet ska vara, man ska inte riktigt se hur bra man har det när man är mitt uppe i det. det är lätt att glorifiera minnen. men samtidigt ger minnen av trygghet en saknad.
röriga tankar i huvudet nu.
jag hade inga värdsliga bekymmer, framtiden fanns där borta, men den skrämde mig inte. och jag saknade inte den trygga tiden. jag saknade fragment från den, men på det stora hela vra jag bekymmerslös. det går i vågor det där. det förstår vilken idiot som helst.
härom natten brände det till i bröstet som om jag blivit träffad av blixten, det gick upp för mig vilka val jag gjort och hur jag inte vet någonting längre. utifrån sett kan ja tro att det ser ut som en perfekt fasad, det är något man lär sig att upprätthålla, men inom mig svider och bränner det.
Jag är livrädd för framtiden, och jag är livrädd för de val jag gjort.
när jag var arton-tjugo visste jag allt. jag var stenhård i min avärderingar och åsikter. jag gav fan i den del av världen som inte passade mig. och jag argumenterade bra för vad jag trodde på och vilka val jag gjorde. jag trodde att jag var vuxen och visste precis hur allt såg ut. det var svart eller vitt, och allt som kunde uppfattas med en grå nyans gav jag fan i. jag visste så mycket då.
Nu har jag vuxit upp lite till och mina värderingar och åsikter och framför allt val borde vara så mer djupt rotade. jag borde veta nu. ändå vill jag bara fly tillbaks till den tiden jag kände en trygghet. jag kan sakna fragment från den tiden och framåt så till den grad att jag gråter. det var ett tag sen jag grät nu, ett tag sen jag släppte ut de som värker i mig. det kanske bara var dags igen. hoppas det. för den ångesten över vad som kommer att ske och det som skett gör så ont. och med värken infinner sig den välbekanta känslan som legat någonstans bra länge nu, en känsla av ensamhet.
och som för att spä på lyssnade jag i bilen på gammal musik, musik som förknippas med så mycket glädje och sorg.
jag kom på mig flera gånger att sitta och le, samtidigt som jag grät. jag log för att jag mindes hur personen bredvid mig satt och flamsade. det var en bra tid.
men jag antar att det är så livet ska vara, man ska inte riktigt se hur bra man har det när man är mitt uppe i det. det är lätt att glorifiera minnen. men samtidigt ger minnen av trygghet en saknad.
röriga tankar i huvudet nu.
underligt
en fruktansvärd saknad kom över mig ikväll.
