Ny1984

ligger i sängen, den alldeles för mjuka sängen so m gör min rygg ond, och lyssnar på ljuden utanför. männsikorna och regnet.

idag tar roadtrippen slut...ett par timmar i min trotjänare sen är jag hemma i ghettot igen. ska bara inom och hälsa på min saknade vän. tända ett ljus och säga hej.

nu, gå upp, dricka lite kaffe

skön kväll ikväll, relativt bra dag idag..sov en smula för länge bara, men i övrigt har det funkat bra.

men just nu längtar jag bara tills på torsdag.

sen på söndag, då ska ja svänga förbi och säga hej!

så snabbt allting vänder, ikväll har det skrattats mer än det gjorts på länge. tragik plus tid, skulle kunna bli komik...

nej nu ropar min kudde på mig att ja ska komma och  mysa.

god natt världen, tack som fan för ikväll

det har gått en tid, en tid som har varit tyngre än den har varit förr.
Ikväll tar jag mig tid att minnas dig min vän som så hastigt gick ifrån oss, lyssnar på musiken du valde, läser de sorgefyllda minnena och saknar dig min vän.

dagarna på uni är inte samma längre, när vi satt och slöade och du brukade släntra in på fiket lite senare än alla andra, med din tofsmössa och tygkasse. Alltid glad, alltid..

du fattas oss...du fattas oss nåt otroligt.

det är inte det samma längre

Många tankar som genomsyrar mig just nu när jag sitter på uni i biblioteket, precis jämte den stora glasfasaden och försöker läsa på om hållbar markanvändning. Ska göra en studie om hur man som kommun ska välja område för vidare bebyggelse enligt en hållbar utveckling, varken speciellt roligt eller tråkigt faktiskt. Är ganska likgiltig i skrivande stund. Kanske för att när jag sitter här och ser ut på alla människor som slutat tidigt denna fredag skyndar och jäktar för att hinna med alla fredagsbestyr. En stress för att fredagen ska bli sådär perfekt och mysig som bara fredagar kan bli, oavsett civilstånd. Det är ganska fascinerande hur lika alla vi egentligen är. Alla anser sig ha unika problem eller bekymmer, en egen fri vilja. Vilken illusion. Jag är inte bättre själv, jag hycklar också. Jag är ju så jävla speciell. Vem är inte det?

Det här var inte vad jag tänkt få ur mig, det är som vanligt, tappar tråden någonstans efter ett par ord och driver iväg långt bort. Sitter här och tittar ut genom de stora fönstren på hösten därute, vackra färger och träd som håller på att drivas in i den oundvikliga vinterdvalan. Herre Gud vad jag längtar efter vintern. Eller förlåt, man ska ju inte missbruka herren vårs namn, dock helt att skriva herre jävlar vad jag längtar efter vintern. Det är också lite märkligt, men man får ta det för vad det är, ett kraftuttryck. Men desamma gäller för gud också, enligt mig då.

 Vintern var det, jag längtar dit, skönt när världen kapslas in och det blir rent på något vis. Jag ska spendera min lediga tid i vinter där jag spenderat den de senaste åren, på extrajobbet på skidanläggningen. Det är något tryggt över snön som lägger sig, kan inte riktigt förklara, inte ens för mig själv, det är bara en känsla som infinner sig när den första snön lägger sig.


Nej, nu ska ja försöka läsa lite igen. Och det är faktiskt ganska skönt att sitta här själv, ensam bland alla andra och bara vara

undrens tid är visst inte förbi. var bara tvungen få ner det.

det är någonting märkligt med hösten, det har kommit att bli nånting vemodigt över den.

den här hösten blir verkligen inte som förr, förr tittade jag ut från en vacker balkong över ett grönområde, nu är det ett jävla ghetto med bilbränder och snorungar med kniv.

förra hösten fanns en vän, nu är vännen borta och hålet efter honom gapar vidöppet.

förra hösten tänkte jag inte så mycket på framtiden, det var så tryggt, nu inser jag att jag måste ta tag i den själv.

en sån oväntad dag, och kväll...you buildt to keep to keep on float.

det är vad den tredje oktober handlar om..

kommer ni ihåg stormen i usa ifjol, vad hette den?

nu måste du ta tag i det där!
det äår nog en av de värsta meningarna jag vet, oftast finner jag sätt att smita undan min inre röst som tjatar hål i öronen på mig, inifrån.
all ork och motivation har runnit ur mig, jag vill inte.

så idag bestämde jag mig, som så många gånger förr, att sova ut för att sedan sitta på uni tills uppgiften är klar.
jag bara älskar att jävlas med mig själv! tänker jag " nu ska ja verkligen göra det där!" behöver inte vara plugg, så dröjer det en kvart kanske innan jag tänker " skulle inte tro det!".
det löser sig...

det löser sig...