Ny1984

då denna sida alltid varit tänkt som en ventil, där jag kan säga sånt som jag annars får hålla inom mig, så nu är det dags att ventilera igen.

jag skulle vilja att du åkte med, men du gör ju som du vill...

det är lustigt hur livet ter sig.

livet på vuxendagiset är färdigt, till en del iaf. ska läsa lite engelska på distans så att jag hänger med när vindkraftsutbildningen startar till våren. grymt kul. men det känns avlägset, vill göra det där nu. inte om sex månader. vill bli klar så att jag kan komma ut och göra det jag verkligen vill.

det är lite lustigt, jag har alltid tyckt att livet på uni varit det ultimata. luffa runt och göra lite uppg så att csn fortsätter att rulla in. jag vet inte om jag blivit mer vuxen, men nu vill jag inget annat än att få arbeta med utvecklingen av vindkraften. lite sugit att man måste ha utbildning för sånt, intresse borde ta en långt.

när jag började att läsa till byggingenjör hösten 2006 gjorde jag det mest för att jag ville bort från hålan jag växt upp i. göra nåt annat, för jag är ju för stor för inskränkta hålor. men jag gjorde det inte för att jag verkligen ville läsa till byggingenjör. ett misstag? både ja och nej..ja för att jag på sätt och vis slösat bort ett par tre år på en utbildning jag egentligen inte ville gå. jag är grymt intresserad av att byga saker, se när nåt växer fram ur en idé och ett par händer. men som byggingenjör gör du mest pissaker. hur kul låter det att sitta på ett bygge och käftas med både hantverkare och högre chefer? att få ihop en budget och se till att tidsramen hålls....

nej, inte my cup of tea!

jag vill jobba med vindkraft, jag vill driva utvecklingen av ren energi framåt. det är vad jag vill. det ska jag göra. punkt.


men åren på uni var ändå fina på alla sätt, hade ett tryggt förhållande, en vardag som var meningsfull och kärleksfull. skulle inte vilja byta bort den tiden mot nåt annat.
eller kanske, mot en kombinerad byggingenjör och vindkraft hade varit det ultimata.

gjort är gjort och det som ska komma är välkommet.

så just nu sitter jag uppe på ett norskt fjäll och försöker plugga lite. samtidigt som jag klättraer i berg och fiskar som om jorden skulle gå under imorgon. och jag känner mig mer avstressad än jag känt mig på länge.

nya tag, med vackra minnen och spännande minnen to be.

I'm looking in on the good life i might be doomed never to find.

det finns något som säger att man ska kämpa och göra rätt för sig. Att en person som står emot allt som kan anses vara dåligt är en bra person, för vilken dörrar och nya vägar öppnar sig. per automatik. att ett sådant uttryck, eller tankesätt har uppstått är ibland obegripligt. och den upplyste som först yttrade orden sjönk förhoppningsvis ned i avgrunden.
dörrar som alltid har en förmåga att slås igen framför en, trots stark framtidstro och glädje, tär. då hjälper det föga att man gjort rätt för sig, att man verkligen försökt. det är inte mer värt än luft. att sedan höra att det är bara att bita ihop och kämpa vidare, det är som att bli slagen i ansiktet. igen.

hur många smällar är det rimligt att dela ut? hur många stängda dörrar klarar man att öppna igen?

hur är det tänkt att när säkerhetsnätet som är världens bästa falerar när det behövs som mest? och alla fittiga svenskar som slår sig för bröstet och pekar på att man inte kan falla igenom, när det så tydligt visar sig.

vart vänder man sig när man vänt sig överallt? vad gör man när allt man kämpat för plötsligt inte är värt mer en kattskit?

vad gör man när en utbildning verkar vara det största misstaget som gjorts?
tro fan att svenskarna inte hänger med i utbildningen jämfört med andra länder när det sätter käppar för framtiden.


kämpa på. bit ihop. ge inte upp.

visa ord serverade på silverfat från människor som inte vet vart röven sitter

våren är mörk

Idag när jag satt i bilen på väg hem till mitt brast det för mig. jag har under en tid inte mått speciellt bra alls. inte så illa som när jag tvingade mig själv att söka hjälp, men ändock. under vintern när jag fick vara ute i snön och jobba på helgerna för att sen åka ner till uni och umgås med mina vänner, då mådde jag bra.

jag hade inga värdsliga bekymmer, framtiden fanns där borta, men den skrämde mig inte. och jag saknade inte den trygga tiden. jag saknade fragment från den, men på det stora hela vra jag bekymmerslös. det går i vågor det där. det förstår vilken idiot som helst.

härom natten brände det till i bröstet som om jag blivit träffad av blixten, det gick upp för mig vilka val jag gjort och hur jag inte vet någonting längre. utifrån sett kan ja tro att det ser ut som en perfekt fasad, det är något man lär sig att upprätthålla, men inom mig svider och bränner det.
Jag är livrädd för framtiden, och jag är livrädd för de val jag gjort.

när jag var arton-tjugo visste jag allt. jag var stenhård i min avärderingar och åsikter. jag gav fan i den del av världen som inte passade mig. och jag argumenterade bra för vad jag trodde på och vilka val jag gjorde. jag trodde att jag var vuxen och visste precis hur allt såg ut. det var svart eller vitt, och allt som kunde uppfattas med en grå nyans gav jag fan i. jag visste så mycket då.

Nu har jag vuxit upp lite till och mina värderingar och åsikter och framför allt val borde vara så mer djupt rotade. jag borde veta nu. ändå vill jag bara fly tillbaks till den tiden jag kände en trygghet. jag kan sakna fragment från den tiden och framåt så till den grad att jag gråter. det var ett tag sen jag grät nu, ett tag sen jag släppte ut de som värker i mig. det kanske bara var dags igen. hoppas det. för den ångesten över vad som kommer att ske och det som skett gör så ont. och med värken infinner sig den välbekanta känslan som legat någonstans bra länge nu, en känsla av ensamhet.

och som för att spä på lyssnade jag i bilen på gammal musik, musik som förknippas med så mycket glädje och sorg.
jag kom på mig flera gånger att sitta och le, samtidigt som jag grät. jag log för att jag mindes hur personen bredvid mig satt och flamsade. det var en bra tid.

men jag antar att det är så livet ska vara, man ska inte riktigt se hur bra man har det när man är mitt uppe i det. det är lätt att glorifiera minnen. men samtidigt ger minnen av trygghet en saknad.
röriga tankar i huvudet nu.

en fruktansvärd saknad kom över mig ikväll.

idag träffade jag en människa som betyder så otroligt mycket för mig.

även om vår relation inte ser ut som den förut gjort, så älskar jag fortfarande den människan. hon förstår mig på ett sätt som få gör. eller orkar göra.

jag vet att jag på henne kan lita hundra procent, precis som jag vet att jag alltid kommer att vaka över henne. även om hon inte alltid vet om det.

det är så mycket som blivit fel mellan oss, och de senaste har jag varit usel på att hålla kontakten. Något jag måste bli bättre på, jag vill verkligen inte att den människa som känner mig bäst ska försvinna!

så här,  den här är för dig min vän.

denna låt spelas i mina öron när jag plitar ned det här...

framtiden är obarmhärtig.

den skrämmer mig. samtidigt som jag vet att nu, nu har jag all möjlighet i världen att göra precis som jag vill. fast det överskuggas allt som oftast av att jag först och främst måste hitta ett nytt hem, och helst lite pengar.

och det innebär jobb. vilket det inte finns ett enda för mig som byggare. så det är med ganska stor försiktighet jag tittar in genom öppningen till min framtid.

imorgon blir det csnprat, måste få lite klarhet i hur jag går tillväga om jag ska läsa engelska i höst. skulle vara grymt att komma ifrån sverige lite.

det andra alternativet jag tänkt på är att jobba lite i norge och spara pengar, behövs inge byggjobb utan jag är nöjd med nästan vad som helst. det enda jag säkert vet är att jag vill arbeta längs norges vackra västkust isåfall. har haft en dröm ett par nätter som just handlat om det. att jag, eller vi rättare sagt bor i en liten liten stuga precis vid kusten, den karga kusten i norge. och i drömmen sitter jag med gitarren och spelar.

vet inte, men den drömmen är alltid lika fin. så harmonisk på nåt vis.

dock är det en smula märkligt att hela drömmen utspelar sig i svartvitt.

annars rasar mitt liv framåt, inte för att jag gör nåt särskilt, tiden bara springer ifrån mig. märker det tydligast när jag tittar på mitt examensarbete som inte riktigt kommit så långt det borde. det är väl fan att ingen tar tag i det...

tänk om man kunde få se ett facit över sitt liv, dels för att veta vilka vägar som alla gånger inte varit helt rätt. men dels för att få reda på vilken nästa väg är.
Fast å andra sidan hade det väl varit tvunget att uppfinna ett nytt ord då, för det är väl inte synonymt med liv? eller...det ska väl vara skrämmande och konstigt ibland antar jag.

näe, nu lite sånt här. det piggar upp humöret. för somnar man glad, ja då vaknar man glad. så är det!

vart ska jag resa? jag har så många idéer om vad ja ska göra när jag tar min examen i juni. men vad ska ja välja.
något som är klart är iaf att jag ska bort härifrån, ta ett litet break från sverige. ta ett litet break och glida runt lite som jag vill. att fixa pengar när man väl är ute och reser kan väl inte vara så förbannat svårt?

äh..orkar inte, kollar på en film tills jag somnar iaf.

ibland finns inte känslan för att plita ner några tankar och ibland finns alldeles för mycket tankar för att det ska gå att få ut något vettigt. vet inbte riktigt vart jag befinner mig just nu.

förutom att jag varit sjuk deluxe med förkylningen från helvetet hängandes över mig har dagarna flutit på rätt bra. Jobbar på som lärare på min älskade snowboard och servar röven av alla liftar som behöver piffas upp. sebpojken mår bra när han får vara ute i snön. Däremot tryter oftast orken på måndagar då det är dags för plugg igen. eller egentligen finns det nog lite ork kvar ändå, nånstans under det tjocka lager med snor och feber som intagit mig. eller jag vette fan...

dagen idag har varit skön, tog mig upp till uni vid nio för ett par timmars föreläsning. därefter kom min älskade mami ner för att umgås lite. var alldeles för länge sen vi bara var med varandra. trots att jag oftast bor hos henne när jag jobbar så hinner vi aldrig sitta ner och bara prata. märkte idag hur mycket jag egentligen saknat det.
När det lugnar ned sig lite med jobb och när exjobbet börjar ska jag nog röva bort henne på en lite roadtrip tror jag. en annan sak jag tänkte på när vi satt på fiket och käkade och snackade var att jag alldeles för sällan säger till henne att jag älskar henne.
gjorde det för nån vecka sen när jag skulle hem till mitt igen efter en snabbvisit, och det finast som finns är nog mammas leende när hon får höra det.
Alla skulle säga till sin mamma, och pappa för den delen att de är älskade. de behöver det lika mycket som man själv behöver det.

hur mycket man än har att göra,  och hur stressad man än må vara över sakers förmåga att inte falla på den plats man vill så måste man nog tillåta sig själv att stanna upp, om bara för en minut. stanna upp för att reflektera över det som faktiskt betyder något.

Man kan jaga pengar, man kan jaga betyg, men inget skänker en nog så mycket lugn och ro som en lugnade röst och ett varmt leende från ens mami.

det är nog vad jag tänker på ikväll, min mami.


skön musik att fundera till

denna funkar rätt bra den med

just nu befinner jag mig på en fjälltopp i en liten stuga. det är trots att jag pluggar in det sista inför tentan imorrn ganska harmoniskt. Utanför dörren ligger det mycket snö och det enda som hörs är mina andetag. Trots att jag måste gå upp riktigt tidigt imorrn för att bila hem till mitt och till uni så känner jag mig lugn. Det är väl atmosfären antar jag.

Men kroppen är tung, och huvudet känns tungt. Jag har den senaste tiden pluggat på vardagarna och jobbat på helgerna och bott i en väska. Det tar...
Vet inte säkert, men jag tror det är därifrån den ilande huvudvärken kommer ifrån med jämna mellanrum.

Iaf hoppas jag det, jag är ibland ganska orolig för vad som skulle kunna gömma sig inuti mig.

nej, inge mer gnäll, jag är ju en 24-årig pojk som klarar allt..

men nu ska de skrivas in här, istället för att vara nedplitade på ett urrivet ark från en kalender.
här kommer det.


Dåså, nu är trippen snart till ända. Mycket, många olika känslor har genomströmmat mig under den här veckan.
Just nu spelas " kommer ifrån" med snook i mina öron, och hur passande är inte det. Staden jag besökt håller mina rötter i sin famn. Har aldrig varit där förut. Men jag kommer nog tillbaka nångång, i framtiden. När denna resa är nedbäddad.
Har haft en bra vecka om jag ser till att jag lärt mig mer om mig själv och vart jag faktiskt kommer ifrån. Pusselbitar har fallit på plats. Många. Dock saknas fortfarande alldeles för många för att jag helt ska veta vem jag faktiskt är. För att pussla ihop mig själv krävs nog fler resor, till fler länder. Men jag har ju hela livet på mig, right?
Samtidigt som jag har fått veta och berättat för mig, har fler frågor och undringar kommit fram. Jag är tveksam om jag någonsin kommer att få alla svar. Det kan göra mig ledsen, men samtidigt förstår jag. Någonting hände där, någonting som kanske är bäst om det får vara oberättat. Vad vet jag. Men återigen säger jag till mig själv att resan varit bra, att den alltigenom har varit positiv. Trots det avskyvärda, trots det som gud  uppenbarligen glömt eller bara tagit sin hand ifrån. Lite sorgsen, lite vemodig, mer glad, mer förstående och mer Sann. Det får vara det som sammanfattar det hela. // Sann

lagom skön dag även om jag var ett par timmar sen till uni och att mitt konto ekar tomt...imorrn måste det komma pengar, annars blir det torfig mat ett par dagar då förråden är hopplöst slut.

men trots detta så känner jag mig lite harmonisk.
kanske för att jag har fått ett uppslag om exjobb. ett projekt jag tror att min pappa skulle ha gillat.

eller jag vet att han hade tyckt om det. att jag använder mig av mina kunskap för att göra något för miljön, känns spännande.

jag saknar verkligen hans stora röda hus med yin och yang symbolen högst upp under nocken, där det var lite hur som helst, men ändå helt fantastiskt. han hade så mycket idéer min far. det är lite märkligt, han har inte funnits fysiskt i mitt liv på många år, men likafullt så påverkar han mig och mina beslut med blotta tanken.

En tanke som ofta återkommer är att om han funnits kvar i livet, är att då kunde jag med mina nya kunskaper och han med sina idéer göra nånting stort. Jag är verkligen ett stort hippiebarn.



fin låt, som ger mig fina tankar