Ny1984

nu är virveln som ständigt suger mig nedåt stark som aldrig förr..som det är nu vet jag inte om jag kan håla emot själv. men vem fan ska jag släppa in på livet genom att be om hjälp. det finns inte ingen som jag litar på att den inte sviker mig. det är fan människans lott. att svika och bli sviken. jag är en sån människa som ständigt blir sviken. jag vet inte ens hur det känns att svika nån riktigt jävla hårt...

just nu känns det som jag blivit riktigt jävla grundlurad, som ett riktigt practical joke. haha..fan va kul de va, ja jävlar där gick jag på en nit. vill så gärna känna glädje över allt som varit men just nu ser jag bara ett svart hål som närmare sig som en formel 1 bil. hoppas jag nån dag kan se tillbaka och tycka att de vart bra. jag vill verkligen det.

idag gråter jag igen, det var fan inte igår...men idag orkar jag bara inte mer. vill så gärna känna hur det känns att vara lycklig, bekymmerslös skulle också vara ett alternativ. men jag ser bara inget slut på tunneln...inte ens ljuset. fast jag lever väl i fel forum och efter fel förutsättningar för att det ska visa sig för mig. jag är rädd för framtiden, rädd för att den ska bli precis så som jag tror att den kommer att bli. rädd för ensamheten som drar i mig med sin långa jävla klor...kan jag inte få spela en match schack mot ensamheten, så som matchen mot döden i ingemar bergmans film. då ade mina odds förbättrats avsevärt. eller, jag skulle iaf ha en chans att styra mitt eget öde...som det är nu ligger det helt i andras händer. händer som jag litat på, som nu visat mig en sida som jag inte trodde fanns. den tilliten som en gång fanns är nu borta..lika jävla långt borta som allt annat.

det är nog nu. jag lovar här och nu att jag inte ska sätta mig i en sån situation där ajg riskerar att åka på en smäll igen. jag fixar inte det. ska försöka rida ut den här hagelstormen och sen släpper jag inte in nån mer. varför ska man släppa in någon som ändå senare visar sig bara vilja sälja något till dig. sälja guld och gröna skogar bara för att sedan elda upp skogen, stjäla guldet och sedan pissa dig i ansiktet. jag kanske bara är rädd just nu..men jag har gjort samma mistag så många gånger att jag vet hur det känns...det känns som du brinner, brinner upp helt inombords. jag brinner just nu, inte av vrede. utan den eld som brinner lämnar bara aska.

men det löser sig, tids nog...

tiden läker alla sår heter det ju så fint, fy fan vilken jävla lögn. den som myntade det uttrycket borde få en riktig jävla smäll. och jag delar gladeligen ut den. tiden läker fan inga sår, den bäddar bara in minnena av såret. och sen beror det ju på vilket typ av sår du fått. men jag lider av ett sår som tillfogades våren -96...och et kommer aldrig att läka. jag vet inte, jag kanske är trångsynt som inte tror på läkning, men å andra sidan hur skulle jag kunna göra det? det värker ju fortfarande...lika jävla mycket som då. fan jag tror jag ska samla ihop mina sår och sälja dom till nån lycklig jävel. jag kan köpa tillbaka dom när jag sedan mår bättre. men ett litet break skulle sitta jävligt fint just nu.

jag vill härifrån...jag vill testa om det går att fly...för som det är nu står jag inte ut