my way home
nu börjar sista natten hemma lida mot sitt slut, kroppen vill inte men jag bör gå och lägga mig.
helgen kommer förövrigt att bli tämligen stressig. imorrn packa, åka,packa upp, mat, bio. lördag grilla träffa kompisar. söndag match hemma vid 15.00, spela, åka, fadderfest 18.00.
men jag skippar att dricka öl i helgen, ska köra så mycket bil och dessutom vill jag vara pigg på måndag, det är ju första dagen på terminen och jag ska ha hand om nya studenter. varför tog jag på mig det för...svårt att säga nej helt enkelt. the story of my life. har ingen förmåga att säga nej, och dessutom är jag alldeles för dumsnäll ibland, vilket yttrar sig genom att jag erbjuder mina tjänster trots att jag inte egentligen har tid eller lust. kanske därför jag gick in i väggen och bröt ihop den där sommaren. och ärligt talat vet jag inte om jag har återhämtat mig helt efter det. eller om det är ny skit som ger mig ångest nu. det finns så mycket som genererar ångest att jag tappat räkningen. det är bara att spänna sig och ta emot. för alla vet väl att det som inte dödar härdar.....
det ordspråket är nog det dummast som någonsin yttrats. det som inte dödar har en förmåga att bryta ner också, men det talas det fan inte om. jag förstår inte hela den där macho-mentaliteten som ska gälla, det är väl bara att erkänna att man inte är på topp, eller rättare sagt strax över golvnivå.
fast det är lätt och säga, jag lättar ju inte direkt mitt hjärta för alla, utan sträcker på mig, spänner magen och säger att allt är finfint. macho som fan....men när ångesten och den värsta ensamheten knockar en då är man fan inte tuff.
jag vill inte känna den ensamhet som jag gör, men med det är det inte sagt att jag inte vill bara vara själv ibland. det är en jävla skillnad.
det blir nog nån timme till, och fundera över den här sommaren, som vart bättre än en del och sämre en andra.
borde man älska livet vid 23? för jag vet inte om jag gör det. det är så långt ifrån rosenrött som det kan. undrar om jag någonsin verkligen älskat livet. fan vad ledsen det gör mig...jag har nog aldrig riktigt gjort det, inte vad jag minns iaf...fy fan...det närmsta jag kommer är väl att jag älskar mina nära.
nu ska jag gå ut och titta på stjärnorna och säga god natt till de mina som finns däruppe och vakar över mig...
helgen kommer förövrigt att bli tämligen stressig. imorrn packa, åka,packa upp, mat, bio. lördag grilla träffa kompisar. söndag match hemma vid 15.00, spela, åka, fadderfest 18.00.
men jag skippar att dricka öl i helgen, ska köra så mycket bil och dessutom vill jag vara pigg på måndag, det är ju första dagen på terminen och jag ska ha hand om nya studenter. varför tog jag på mig det för...svårt att säga nej helt enkelt. the story of my life. har ingen förmåga att säga nej, och dessutom är jag alldeles för dumsnäll ibland, vilket yttrar sig genom att jag erbjuder mina tjänster trots att jag inte egentligen har tid eller lust. kanske därför jag gick in i väggen och bröt ihop den där sommaren. och ärligt talat vet jag inte om jag har återhämtat mig helt efter det. eller om det är ny skit som ger mig ångest nu. det finns så mycket som genererar ångest att jag tappat räkningen. det är bara att spänna sig och ta emot. för alla vet väl att det som inte dödar härdar.....
det ordspråket är nog det dummast som någonsin yttrats. det som inte dödar har en förmåga att bryta ner också, men det talas det fan inte om. jag förstår inte hela den där macho-mentaliteten som ska gälla, det är väl bara att erkänna att man inte är på topp, eller rättare sagt strax över golvnivå.
fast det är lätt och säga, jag lättar ju inte direkt mitt hjärta för alla, utan sträcker på mig, spänner magen och säger att allt är finfint. macho som fan....men när ångesten och den värsta ensamheten knockar en då är man fan inte tuff.
jag vill inte känna den ensamhet som jag gör, men med det är det inte sagt att jag inte vill bara vara själv ibland. det är en jävla skillnad.
det blir nog nån timme till, och fundera över den här sommaren, som vart bättre än en del och sämre en andra.
borde man älska livet vid 23? för jag vet inte om jag gör det. det är så långt ifrån rosenrött som det kan. undrar om jag någonsin verkligen älskat livet. fan vad ledsen det gör mig...jag har nog aldrig riktigt gjort det, inte vad jag minns iaf...fy fan...det närmsta jag kommer är väl att jag älskar mina nära.
nu ska jag gå ut och titta på stjärnorna och säga god natt till de mina som finns däruppe och vakar över mig...
Kommentarer
Trackback
