Ny1984

spänning, rädsla och ångest...så kan min kväll hittills beskrivas...kan inte förklara varför jag känner så.
jag känner mig mindre än människorna i min omgivning, som om jag var mindre värd...det suger ordentligt att gå runt med en känsla av att alla runt mig kollar ner på mig. vet inte heller hur jag ska göra för att bli av med den demonen..jag känner inte heller att jag hör hemma nånstans, inte ens i mitt eget hem, vafan gör jag här egentligen?
mina sociala förmågor som jag tidigare besuttit verkar som om de flytt helt. eller riktigt så illa är det inte, men i vissa situationer fryser jag bara till en kall och tyst massa. har jag verkligen inget gemensamt med de här människorna? vi har ju en jävla massa gemensamt, problemet är kanske att om jag inget säger finns det inget de kan vända tillbaks mot mig senare. fast innerst inne vet jag ju att det intes kulle hända, jag är bara rädd. behöver få uppmuntran. en stor jävla dos av uppmuntran, så jag kommer över tröskeln och kan börja tycka om mig själv igen.
för jag tycker verkligen  inte om den jag har blivit. jag vill ha tillbaka mig själv, den glada, sociala och modiga killen som fanns där förut.
människor som jag inte fryser till med säger att jag är precis så snäll, rolig och intressant som de hoppats, men det är dem.

jag har många gånger tagit ett djupt andetag och gett mig själv en rejäl känga för att jag är som jag är. sagt till mig själv att jag ska ta för mig mer, visa vem jag egentligen är, visa han den där som jag vet finns där inne nånstans, men det är samma visa varje gång. när natten är slut är de tankarna långt borta.

ska försöka en gång till, ska verkligen göra det...hoppas att jag kan leta mig ut och möta världen som jag vill.