Ny1984

då stundar höstens första stora prövning. jag har gett mig in på något som jag hoppas jag har enregi till. i början av sommaren hade jag aldrig orkat vara stark och stå i den situation som jag nu gett mig  in i. men med laddade batterier och skit som jag spytt ur mig här finns det kanske en chans att jag fixar det här. höstens första prövning består i att kämpa för två, att vilja leva för två, att helt enkelt andas för två. jag gör det här av kärlek, precis som jag gjorde sist. hoppas bara att jag inte blir neddragen i samma mörker som då. och jag som hatat livet då och då, här står jag nu som den som får kämpa för just livet, just nu måste jag älska livet. ångesten och rädslan för att inte orka stå där rak i ryggen och ge kramar när det behövs tynger mitt bröst. men jag måste göra det här, jag är bara så jävla rädd för vart det kan komma att sluta.

jag har alltid haft en förmåga att kunna vara stark när det behövs...och nu verkar det som det kommer att behövas..det jag alltid har varit mindre bra på är att kunna be om hjälp när jag måste öppna upp korken och få ur mig allt som jag svalt och tagit hand om. sist rann det över, fast då var det tio år med staplande och sparande...nu har jag lärt min läxa, hur ont det än gjorde ska jag försöka göra annorlunda, jag ska se på mig själv tidigare.

nu måste jag komma underfund med hur jag ska vara där för någon som tappat allt, som helt enkelt inte vill längre. som är rädd...men det kommer att lösa sig. jag släpper fan inte det här förrän det löst sig. det gjorde jag inte sist, det gör jag fan inte nu. får bara inte tappa fotfästet själv bara. för är det nåt jag lärt mig är det att det är helt jävla omöjligt att hålla uppe någon annan när man själv slinter. jag får ta av det som jag byggt upp nu de senaste veckorna, som faktiskt har varit helt okej.

men en sak lovar jag dig, jag ska hålla om dig.....