har du vaknat efter kraschen
fan, januari är en tung månad. jag har den senaste tiden känt mig ganska stark, haft en känsla i kroppen som varje dag sagt, det löser sig, oroa dig inte. saker faller på sin plats.
nu har den känslan lämnat mig. istället har en tung sten placerat sig över mitt bröst. sen i mitten av december har jag jobbat varje dag, och gömt undan stenen. men nu, nu känner jag av den igen.
jag har verkligen försökt att få alla och allt att fungera.
egentligen kanske jag borde känna lättnad att människor runt mig frågar hur det är, på riktigt. de ger mig en chans att få andas lite. men jag tror att det gått föt långt igen. mitt bröst vill bara skrika rakt ut, ja, jag mår skit och jag orkar inte mer nu. men istället kryper jag inåt, och hört mig själv säga. jasså det tycker du? nej det är ingen fara...jag mår bra, det är inget problem.
det är när jag börjar ljuga för mig själv som jag märker att jag håller på att gå sönder. igen.
det är märkligt att jag fungerar så, jag får all kärlek jag behöver och lite till. men ändå värker det i mig.
jag vill inte gärna kalla mig martyr, men det är ofta jag som får stå tillbaka för andra. jag vill ju bara att de mina ska ha det bra.
som en av de viktigaste av personer i mitt liv sagt, det är de goda som går sönder först.
just nu vill jag bara att februari ska lösa sig, men som det ser ut idag så är det nattsvart. egentligen så kanske det inte alls är mitt ansvar, men vem annars ska ta tag i det?
nu har den känslan lämnat mig. istället har en tung sten placerat sig över mitt bröst. sen i mitten av december har jag jobbat varje dag, och gömt undan stenen. men nu, nu känner jag av den igen.
jag har verkligen försökt att få alla och allt att fungera.
egentligen kanske jag borde känna lättnad att människor runt mig frågar hur det är, på riktigt. de ger mig en chans att få andas lite. men jag tror att det gått föt långt igen. mitt bröst vill bara skrika rakt ut, ja, jag mår skit och jag orkar inte mer nu. men istället kryper jag inåt, och hört mig själv säga. jasså det tycker du? nej det är ingen fara...jag mår bra, det är inget problem.
det är när jag börjar ljuga för mig själv som jag märker att jag håller på att gå sönder. igen.
det är märkligt att jag fungerar så, jag får all kärlek jag behöver och lite till. men ändå värker det i mig.
jag vill inte gärna kalla mig martyr, men det är ofta jag som får stå tillbaka för andra. jag vill ju bara att de mina ska ha det bra.
som en av de viktigaste av personer i mitt liv sagt, det är de goda som går sönder först.
just nu vill jag bara att februari ska lösa sig, men som det ser ut idag så är det nattsvart. egentligen så kanske det inte alls är mitt ansvar, men vem annars ska ta tag i det?
Kommentarer
Postat av: Karin
Usch, att ha värk i kropp och själ är fruktansvärt. Jag säger det som jag sagt förut, prata med någon för att få ur det. Vet att du inte är så sugen. Och in the end är du den enda du har, ta hand om dig och låt de ska ta ansvar i februari ta ansvar.- För om du slutar ta ansvar får ju någon annan göra det oavsett de vill eller inte. jag hatar att vara präktig men känenr igen mig i det du skriver...
Postat av: seb
jo de funkar ju att prata ur sig, men just nu känns det som om jag inte har någon som jag kan spy på. man vill ju skydda de sina för sånt.
det är ju lite därför de kommer ut här, vilket oftast hjälper litegrann..men men, de löser sig väl.
och jag tycker inte att du är präktig, de är bara bra att få lite feedback:)
Trackback
