Ny1984

 vilsenhet gört mig trött, trött på det mesta och trött på mig själv. Fick höra igår att jag inte ska grubbla så mycket.
det är vem jag är, jag grubblar. fast den senaste tiden har det gått till överdrift. när jag inte längre kan glädjas över det jag har för att jag förväntar mig att det snart ska ryckas bort har det gått över till absurdum.

dessutom börjar jag tvivla på min utbildning, vill jag verkligen det här?

såg en mycket mycket bra film häromdagen, som handlade om en kille som gav upp allt, brände sina pengar och drog iväg. filmen var fantastisk, men framförallt så satte den bilder på vad jag känt och tänkt så många gånger. att jag bara vill packa ihop lite grejer sätta mig i min bil och bara åka. helt planlöst, kanske ha ett första mål, det skulle isåfall vara till spanien där jag bodde med min pappa när jag var liten.

men framförallt så skulle jag åka för att på något sätt finna mig själv igen, att bara leva. överleva.

ganska ofta är jag onödigt fundersam och svart.
undrar om det är den jag var bestämd att bli? för jag anser mig inte vara särskilt korkad, utan jag förstår eller kan se iaf, att jag har det relativt bra. att jag inte har så mycket större problem än andra, eller än vad andra kan klara av.
men likafullt är det nattsvart. ochy korrekt, inte att förglömma. allt ska vara så jävla perfekt hela tiden.

som om allt ska göras för att kunna synas närmare av ännu mer nitiska personer.

nej usch...nu ska jag äta en frukostsmörgås och försöka kila iväg till uni. två timmar för tidigt.