...det är så det är
det har varit en lång helg...och som det ser ut nu blir veckan minst lika lång...är tillbaks hemma hos mami. åkte ner igår för att göra tenta idag...och efter tentan ringer mami och berättar att hon ska opereras imorgon, lockan tjugo över sju. så det var bara att packa väskan, eller, jag han aldrig packa upp..så nu sitter jag här, mami har tagit en sömntablett för att kunna sova, hon är orolig, vill inte genomgå operationen imorgon. och jag förstår henne, det har varit alldeles för mycket skit i den där byggnaden..hon säger att hon är så glad att hon har mig här, att hon är rädd och att hon förstår att jag också är rädd...men jag bara skakar på huvudet och säger, det är lugnt. för att försöka visa mig lugn och stark, vill inte bryta ihop och visa mig rädd, inte nu innan iallafall...
men inom mig känns det som om det pågår ett krig..jag är orolig och jag är rädd.
just nu är det här viktigare än allt annat, storasyster är utomlands, så mamma har bara mig..jag måste finnas här, det är bara så det är.
men jag hann göra tentan iaf, har ju en till på fredag, men det beror på hur det går imorgon....och så skulle lillasyster komma och bo hos mig mellan torsdag och lördag, men det beror ju också på...
allt beror så jävla mycket på hela tiden. hur lätt är det att försöka leva sitt liv som man vill, hur lätt är det att försöka styra vardagen dit man vill, hur lätt är det att hålla modet uppe och visa sig stark..
när är det meningen att man ska kunna andas ut, slappna av och leva livet så som det är tänkt...eller är det tänkt att man ska leva livet? ibland tror jag att livet lever mig. det styr mig vart fan det har lust att styra mig. och allt som oftast är det in i såna situationer som jag är nu.
det kan te sig lätt att skaka av sig, och resa sig upp...att inte stå kvar på knä och gnälla...för där blir ingenting gjort, på knä. jag är helt ärlig när jag säger att krafterna som krävas för att hela tiden ställa sig upp minskar, ugefär som en boxare, som tar längre och längre tid på sig. jag är lika trött..därför står jag kvar på knä, nån dag till.
men det är det ingen som ser. för det är så jag vill ha det.
anledningen till att jag vill ha det så är att i det här helveteslandet är det fult att inte vara glad och må bra hela tiden. eller fult, det är svagt.
och jag är trött på att förklara, för menade blickar och hmm hjälper inte värst mycket.
nu gör jag vad som var tänkt med den här sidan från första börja, jag spyr...det är lite tragiskt egentligen. men så är det...det är nog mina nya visdomsord förresten...jag har övergett "det löser sig"..."det är så det är" funkar bättre, för den frasen inger inget hopp eller skapar ingen illusion om bättring...
det är så det är. punkt.
