Ny1984

har fått en känsla idag som jag inte tror jag haft förut..det är så litet och mörkt, som om det stannat upp i tiden, som om människorna är rädda för förändring, eller om de bara är rädda för att kliva ut ur den trygga lilla bubblan.

de lever som om resten av världen inte existerade, för det de inte vet något om, det är farligt...det är där alla åsikter föds, ur okunskap och rädsla...men jag förstår inte vart äventyrslustan, vart upptäckandet och intresset för den personliga utvecklingen tagit vägen? eller har den aldrig funnits?

det är kanske bara jag som tror att det gått framåt, men det har kanske i själva verket stått lika stilla alltid.
men varför nöjer människorna sig med det? varför vill de inte veta av något annat?

dessa frågor övergår mitt förstånd...och grejen är att om jag skulle ta upp det, inte med mina närmsta vänner utan, med de alla andra, som inte tagit steget...ja då skulle jag nog uppfattas som arrogant, som om jag trodde jag var något förmer än de andra. men det är ju inte så, jag bara undrar....

livet måste vara tråkigt när samma rutiner avlöser varandra veckor efter veckor, år efter år...när höjdpunkterna är att se samma människor som man mött de senaste tjugo åren.

fast det är klart, här hemma i deras egna lilla bubbla kan de vara kungar, för risken är att om de vågar sig ut ur sitt näste, då är risken att de är tvugna att möta världen. uhh...vilken känsla, bäst att stanna i den skyddade sfären, där de kan låtsas vara kungar.


det jag pratar om är mitt hem, den ort som jag är uppvuxen i...den ort som jag genomskådar mer och mer varje gång jag är hemma på besök.
jag har en massa vänner här hemma som jag verkligen tycker om, det är inte det, det är bara så förbannat inskränkt.
det är inte samma härliga ställe som när jag var liten, och tultade omkring i pappas trädgård, eller lekte vid älven med mamma...

eller så är det det, jag kanske bara behöver få lite perspektiv, komma ifrån för att sedan komma tillbaka...jag vet inte..