Ny1984

Då var vallandet slut och jag är hemma igen. Det va en ganska trevlig tur, men jag kommer inte ifrån mina tankar nånstans. Långt ifrån alla tankar är negativa, men det är de svåraste tankarna som lämnar sina fotspår. Fotspår som överskuggar allt annat. Är det meningen att det ska vara tungt att ta sig framåt varje dag, eller har jag bara hamnat i en nedåtgående spiral? Ibland vill jag bara ha en stor kram och ett: hur är det egentligen?
Men allt som oftast får jag vända mina känslor inåt. Det finns ju så många andra människor med egna problem och demoner, och ska jag vara ärlig är det lättare att försöka hjälpa nån annan än sig själv. Men vad händer när en person inte längre behöver ha dig i närheten som sitt stöd längre, är det då man börjar falla själv?

Jag har i stort sett i hela mitt liv varit en ansvarsfull person och behövt växa upp ganska fort, det har gjort att jag har känt mig stabil och kapabel till att kunna hantera i stort sett vad som helst. uppgång som nedgång, men nu har osäkerheten börjat krypa fram. osäkerheten på mig själv och framför allt tilliten till människor i min närhet, det skrämmer mig en aning, förhoppningsvis är det bara ännu ett stadie i livet. Livet btw, jo jag älskar livet....

Men nu är ju faktiskt inte allt nattsvart, det finns ju glädjeämnen, det är bara det att det tunga oftast tar överhanden. Glädjeämnen just nu är att sommarjobbet snart är slut, pengarna börjar rulla in och resan till götet på way out west med kompisar och flickvän nu verkar vara spikad! Gott med ett par sommarpilsner! jepp..