tja...
livet har verkligen en förmåga att överrumpla och kasta om människors vardag på ett sätt som bara finns i filmer. tråkigt är att det händer väldigt goda vänner. det som är värst är att det är dagens alla måsten, krav på att ständigt vara tillgänglig för allt och alla som gör att unga människor idag mår dåligt psykiskt. fan inte trodde jag att det skulle hända min vän, som är en stark och tyst person i sig. gnäller aldrig och ställer upp på allt. fan, man ska inte vara snäll, då säger ens egen kropp ifrån. det sjuka är att egoistiska personer i min vardag till synes fixar det här helt hundra. fan, dagens mentalitet.....när jag var mindre minns jag att jag såg på någon random serie på tv som utspelades nångå på 50-, 60-talet. och jag minns att redan vid den åldern tyckte att det verkade finnas någon sorts godhet och värme i världen...men de va ju en serie, haha..dt som jag vill ha sagt är att jag personligen tycker att det råder ett klimat som inte för i stort sett något gott med sig, det är iaf så jag upplever det.
hur okej är det för en 23-årig kille att känna att han bara vill sätta sig ner få en kram och kunna gråta? och hur okej är det att som 23-årig kille prata om det? det finns situationer där jag känner att jag är tvungen att låtsas vara någon som jag förmodligen innerst inne inte är bara för att bli accepterad. det är inte bara unga tjejr som har det svårt, och har en massa krav att leva upp till. jag som kille känner alltför ofta att jag är tvungen att låtsas för att bli accepterad. sånt tär....men hur skulle jag bli behandlad om jag inte gjorde det? jag verkar ju vara en riktig muntergök, men saken är den at just nu, idag har jag inte så mycket att glädjas åt. hoppas bara att det inte är försent att hitta tillbaka till den killen jag tror att jag varit. När jag gick ur sexan, strax efter en svart vår skrev min klassföreståndare ett personligt brev till alla i klassen. en sista hälsning innan vi drog vidare ut i livet...anyway, jag har läst det där brevet nu, tio år senare, och jag känner inte igen den person hon beskriver...jag känner mig bara ledsen, uppgiven och hård. hur har det kommit sig?
är det den tiden vi lever i, eller beror det på de ständiga motgångarna...när jag berättat de för min fantastiska mamma säger hon att hon känner igen varje ord i mig. hur kommer det sig att jag inte kan känna det då?
är det bedövningen jag pratat om?
om det är det har den inte bara fört goda ting med sig, jag vill ju komma ihåg vem jag var och framför allt vill jag hitta hem i mig själv. finna tryggheten jag tror jag behöver...
