mina knän blöder
undrar hur livet skulle vara att leva utan ständiga smällar och motgångar och ekonomisk stress? kanske skulle jag inte bli lyckligare med mer pengar och en tillvaro som flyter på. kanske skulle jag finna den platt...just nu låter en platt tillvaro jävligt lockande, jag har inte stått upprätt på ganska länge nu...det börjar kännas i mina knän...
skulle vilja ha ett break, för att kunna ställa mig upp, och andas in luften där, däruppe...bland de andra...de andra som inte har behövt känna min stress.
igår natt när jag skulle sova låg jag och stirrade ut genom fönstret på mörkret och funderade på om min situation nånsin kommer att ändras. eller om det redan är ödesbstämt att vissa människor är dömda till att kämpa sig igenom nästan varje dag..
tänkte på min mamma som tagit så otroligt mycket smällar..hon har alltid funnit en väg ut, eller upp...inte lika högt som förra gången, men högre än innan. hon har fått kämpa hela sitt liv, utan något gratis...verkligen ingenting gratis...
fan vad hon är strong...
jag har inte levt hälften av mammas liv, men ändå har jag också fått kämpa i hela mitt liv. och det verkar som att ju äldre jag blir desto mer får jag kämpa..det är inte fler saker sm stretar emot, de stretar bara emot lite hårdare.
ibland funderar jag på att hoppa av min byggingenjörsutbildning, jag har helt enkelt inte råd att plugga...den hä terminen har jag gått minus varje månad, med följd av att det lilla jag lyckats spara från mitt norgejobb i somras nästan är borta...
det betyder ännu mer ekonomisk press, nu finns snart ingen buffert att ta av om nåt skiter sig ordentligt...
jag är så jävla trött....
Nej du, livet är inte rättvist och visst får vissa ta fler smällar än andra!Som tur är tror jag (min erfarenhet av det hela)så är de där smällarna inte bara av ondo utan kan göra gott, själv tror jag att jag blivit ödmjukare av att gå mycket i motvind. sen tror ju jag, som den socionom jag är att prata med någon är ett hett tips. När jag har haft det som slitigast och bara velat lägga mig ner och ge upp, då har jag pratat med någon professionell. som har kunnat reda ut en hel massa. Sen tror jag med att man får vända tankarna,att tänka positivt gör så jävla mycket. Detta lät klyschigt och pretto men det är fan så! Jag kan bara säga kämpa på, det kommer ljusare dagar, det gör det verkligen!
jo jagt tror också att man blir mer ödmjuk när man fått kämpa lite extra. och det är inte alltid skit, oftast kan man få en riktig egoboost när man klarat sig igenom en pärs. men proffesionell hjälp har jag fått nog av, låter som en klyscha det med, men jag klarar mig faktiskt mycket bättre själv, nu när jag skriver av mig mycket känslor..psykiatrin i sverige är ett skämt, enligt mig iaf!
och att det kommer ljusare dagar det vet jag så väl, livet är ju så, både upp och ner...
livet skulle nog vara riktigt tråkigt om det var helt platt, har man inte varit på botten tror jag inte att man riktigt kan uppskatta de bättre stunderna i livet heller!
Nu ska jag inte vara den som är den fast jo, men det är av omtanke! Jag har inte varit i kontakt med psykiatrin, det finna andra ställen man kan vända sig till. Jag har pratat med kuratorer i privat regi (inte dyra). Men I understand om du inte är sugen på att prata om det..men ville bara inflika det =)
karin: tack=)
